snål som en ål

"Spenderbyxorna är aldrig på i mitt fall", kom jag precis på. Jag hatar att se besparingarna rinna iväg mellan fingrarna och mynna ut i de bisarraste investeringar - som inte ens är investeringar! Som bekant betyder ju ordet investering penningplacering, det vill säga att man byter pengarna mot en tjänst eller vara som ökar i värde med tidens gång, typ en flaska vin som mognar med åren eller en bostadsrätt på upper Östermalm. Mina julklappspengar räcker dock inte till sånt.

De räcker kanske till ett par nya vinterskor. Men där växer de inte, stackarna. Där krymper de ihop till ett intet, i takt med att jag sliter ut skosulorna genom att kana i nedförsbacke stället för att lyfta på fötterna ordentligt när jag går. Det är en o-investering med skor. Som man dessutom betalar överpris för.
Helst av allt vill jag låsa in pengarna i min byrå så att de stannar för evigt i min ägo. Fast där ligger de ju också och tappar i värde och håller icke jämna steg med inflationen.
Lösning?
Mellandagsrea. Imorgon. Vill ej. Vill ej! Måste dock. Behöver verkligen ett par vinterskor.
Men det gör ont, ja, det bränner och sliter i mitt hjärtas innersta. Jag är, ta mig fan, snål som en blodigel.

ever content

Kvällarna innan julafton är ofta likadana. Lugna och tysta. Tända ljus i fönstret, nystädat rum och nybäddad säng. Egentligen har jag ingenting att skriva mer än att mer jul än såhär blir det inte, i alla fall inte i mitt lilla rum. Men det är exakt såhär jag vill ha det, och nu är jag nöjd och glad!

Like you care, i och för sig. Oavsett vilket, så hoppas jag att alla där ute får en underbar jul, och som alltid;

ta hand om varandra!

LJUVA 80/90-TAL!

Hittade ett av tidernas kanske klockrenaste klipp på youtube - KLASSLIV. Det här är vad 90-talet hade att erbjuda sina ungdomar - det är top of the line.
Allt sitter som gjutet - miljöerna, skådespeleriet, intrigerna - hårdingarna Bill och Benny hade man ju inte velat möta på Sanatoriegatan en mörk kväll! Särskilt inte efter deras entré som inkluderar rockmusik och saboterad papperskorg, eller efter deras ultrahårda karatespark mot ett skåp, som i autentisk högstadieanda är prytt med smädelseordet "löskuk". Salut 90-tal! Salut jeansjackor med avklippta ärmar! Salut mittbena!

Sa'rday nite

På tal om ingenting. Satt förut och kollade igenom hela Lottis bilddagbok.
Hittade då inget mindre än den här gamla godbiten. Jag sitter faktiskt här och blir rörd till tårar av mig själv, fantastiska mig! All denna outtröttliga entusiasm jag visar prov på på bilden ovanför! Iklädd hotpants och en grön flanellskjorta i sann mattelärar-anda håller jag humöret uppe och peppar faktumet att vi ska bo i ett tält med en bottenarea av 2 kvadratmeter. Inga sura miner där inte. Där har vi jävlar i min lilla låda sann framåtanda och ett par jädra snygga vinterbleka vader!

Fatigue

Denna höst har varit en pigg höst. Har varit pigg typ jämt. Nu däremot, nu somnar jag med huvudet i min kemibok eller på tangentbordet...
Det enda oroande är att julkänslan är så gott som obefintlig. Lenny sa nåt i stil med att hon inte hade haft tankeutrymme nog att ta in att det är jul och det är nog sant. Man rusar genom livet utan att stanna upp och tänka och vips idag är det nobeldagen, dvs tre dagar kvar till Lucia och två veckor kvar till moddafuckin julafton.
Hörde för övrigt att nobelkomittén fastnat med skägget i syltburken gällande någon muthärva, det var något med Astra Zeneca och medicinpriset. Gott för övrigt att Nobelpengarna finansieras av ett vapenföretag? Alla dessa nyheter är inhämtade klockan 6.30 vardagmornar, då radion står på när jag äter mon pétit déjeuner. Det är så jag tillgodogör mig nyheterna om världens gång. Jag har därför en luddig bild av verkligheten.
Vilken härligt strutkturerad text det här blev, vilket budskap!
I alla fall, det blir en juklappsfri jul i år. Förutom till Scharfvenschparfven, till vilken jag har en briljant idé.

5/12. Regnigt.

Lista över ospännande saker.

- Optik: bitch plz, jag bryr mig inte. Låt de som behöver optik ta hand om det. Låt glasögonormarna räkna ut vinkelförstoringar och brytningsindex. Låt oss friska, perfektseende... slippa?
- Mat: orkar inte öppna ostpaketet.
- Buss: luktar pommes frites

Känner lite för att rulla mig i tjära och fjäder och vandra Harlems gator för att se vad som skulle hända. Något spännande, kanske.
ANY-ANY-ANY-THANG!

disciplin?

... är en bristvara för tillfället, verkar det som. Jag hade en utmärkt planering för allt jag skulle göra idag; skriva klart en labrapport bland annat. Kom sedan på att nej just det, labanteckningarna är ju borta! Nu ser jag ingen vits med att försöka komma ihåg allt och så vidare eftersom jag riskerar att komma ihåg fel och fucka upp det hela och behöva göra om allt. Det kommer sluta med att jag skriver klart labrapportsjäveln i alla fall idag och att det kommer att ta fyra timmar. Åh snälla lärare, stryk labrapporterna från agendan! Dessa omständiga och ineffektiva åbäken. Det man ska komma fram till genom tusen miljarder onödiga fel kan man läsa sig till i boken på 7 minuter.
(Fantastiskt att jag har slösat en massa energi på att göra ned något som ändå måste genomföras.) Idag har varit en äcklig söndag. Veckans mest ovärda dag. Övningskörde ute i Sävedalen för miljonte gången, Lenny satt i baksätet och sov, och missade den enorma excitement som äger rum när jag sitter i förarsätet. Nat! Stackarn. Sen var det dags för ett IKEA-besök.

"En dag", tänkte jag, väl inne i Mammons tempel, "kommer jag att gå här och köpa plastbunkar och toalettborstar och våningssängar, med åtta barn i släptåg". Tanken fyllde mig med obehag och stämningen förtogs lite grann. Övertygelsen om att skaffa ett spännande jobb växer för varje dag.

Pink Floyd, fysik, solsken, symmetri, jämvikt, balans

Det är en vacker och underbar lördag, så jag tänkte ta tillfället i akt och gå ut och få mig en härlig långpromenad och lite dagsljus. Tänkte unna mig en tretimmarsvistelse och betrakta den vackra naturen där allt lever i symbios, jämvikt och balans. NOOOT!
Naturligtvis ska jag inte gå ut. Jag hade väldigt gärna velat men med allt skolarbete går detta icke för sig. Historia kallar. Längtar efter varmare breddgrader, lyssnar på Learning to Fly, och tittar på den väldiga himlen utanför fönstret. Den duger helt klart som kuliss för mina drömmar även om det är långt dit och en fönsterruta emellan.
Kommer underfund med att jag för första gången på länge känner någon form av balans och fast mark att stå på. Länge sedan som sagt. Kommer underfund med att jag egentligen är lyckligt lottad. Symmetri, jämvikt, balans.

#121 Bros b4 hoes

Ibland finns det (skol)dagar då man känner sig omgiven av tråkiga, självupptagna och självdistanslösa jävlar. Då känns det så fantastiskt underbart att ha sin bästa vän på nära håll när man kommit hem till hoodet igen. En broder i samma ghetto, en kajplats i etern.
Gå 300 meter och komma till en fristad - till någon som inte kräver förklaringar eller förenklingar eftersom hon förstår ändå och skrattar åt allt jag skrattar åt. Det är sånt som räknas och thank god, thank god, jag är så lycklig över att ha Sarvi! Jag skulle kunna skriva ett hyllningkapitel till denna fantastiska person, jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter.
She's far 2 indie 2 read bl0gs; du läser inte detta Sarvisparv, men du är grädden i kaffet, geggan i fusion-tugguminen (?), och snön i december.
I love you bro!!

Nu får jag reda på att det pluggas biologi i klassen. Jag måste gå.

megaphone screaming your name

Hade en extremt tydlig dröm inatt som kändes hundraprocentigt realistisk. Men stegvis byttes den ut mot "sängen, torsdag morgon, 04.23". Jag försökte somna om, har aldrig försökt somna om så intensivt någon gång under hela min livstid. Tyvärr så funkade det inte. Varför? Det vet jag inte.

Aldrig halka dit igen! Nej, nej - dåligt är vad det är. Korkat. Dessutom går det bara åt helvete till slut antagligen. Hanna ist ein stor cyniker just nu (eller vadå just nu, alltid). Cynism for life!

open field

Igår var vi på Ferdinand och shook our asses of, tillsammans med hela Göteborgs samlade schtek-är-ingen-lek. Det hela var väl mycket lyckat och så men usch vilken köttmarknad. Så fort man packar folk trångt med hög musik och tillsätter en skvätt alkohol så tappar folk bort sig själva och boooooy jag gillar det inte. Jag känner inte att jag passar in i såna sammanhang.
Så idag är jag lite trött så jag ska vara hemma och skriva lite listor eller pyssla, om jag har något att pyssla med.

Inom loppet av mindre än ett dygn har två personer sagt gällande matte att "man kommer förr eller senare till en punkt när man inte längre kan greppa saker helt och hållet utan måste börja acceptera och godta vad som sägs". Va? Då handlar det inte om matte längre! Mekanisk inlärning tror jag inte på! Vad jag ville ha sagt med detta lilla stycke vet jag inte, men nu har jag fått det sagt i alla fall.

Taken by Trees.

speak to me/breathe

Ibland kommer saker över en som man trodde att man var färdig med. Det kan vara vad som helst som framkallar det. Triggers. Som ger minnen av förra hösten, då allt var som värst. Små, små beteenden, rester från en overklig gårdag, som kommer över en igen och hintar att "visst, du har gått vidare till 99 % men det finns fortfarande en hundradel kvar att ta sig igenom".
Bekämpa. Andas. Intala sig att det inte är någon fara. Det kommer aldrig bli sådär illa igen, nej nej nej. Det får inte bli sådär igen.
Men hur jag än gör så försvinner inte känslan, och det skrämmer nästan slag på mig. Försvinn!

Autumn

Mina tänder kliar, jag har resursdag och ska snart börja plugga historia. Jag vaknade tidigt av att min älskade mamma hade lämnat min sovrumsdörr på vid gavel så att ljuset flödade in i rummet. Hon röjde igenom min necessär högt och ljudligt på jakt efter en ögonfranskam som jag hade lånat. Det var den sovmorgonen det. Men det var bra, för så fick jag en massa extratid. Gick faktiskt ut genom dörren klockan åtta för att ta lite foton.
Sedan åt jag en god frukost och nu sitter jag här.


Resultaten av bilderna blev bland andra såhär:

3am

Jag är glad. Ibland blir man det, bara sådär väldigt starkt glad och lycklig utan att det finns någon särsklit speciell orsak alls. I vanliga fall är jag ju cynisk och lite elak med, men inte ikväll. Tyvärr så är jag mig själv fortfarande i den mån att jag tycks gilla självplågeri. Falla för lite fel personer och så. I bästa fall kan jag tänka bort det.
Men bortsett från det (eller?) så är jag, som sagt, fylld av en känsla av att saker är på rätt spår.
Glad.

The city limit #2

Sitter och pluggar laddningar i detta nu. Det är inte speciellt kul. Orkar inte ens gå in på varför det är tråkigt. På torsdag har jag freakin elprov vilket jag inte ser fram emot alls. Helt oväntat har jag och Fysik A kommit mycket bra överens och det vore väldigt tråkigt att bryta den trenden såhär lagom på höstkvisten i betygssättartider on the comin'. Stress. Jag har så sinnessjukt mycket i skolan nu att det inte finns.
Någon som vill hjälpa mig med Historia A för övrigt?

The Radio Dept. har gjort en fantastisk låt som heter The City Limit. Så höst/vintrig och vemodig, så vintern 08-07. Jag tänker på en person väldigt mycket i detta nu men förväntar mig inte att bli tänkt tillbaka på.

en liten historia om skräck

Det är lördag, det är grått ute, jag har två mördande helvetesveckor framför mig sett ur
studiesynvinkel och jag dricker kaffe och postar blogginlägg mellan fysiken och engelskan, för att hålla humöret uppe.
Idag tänkte jag avhandla ämnet Lärare Som Man Är Rädd För. I min värld och i stora delar av skolklassen är det dr. Flinthjärta aka Squidward som är värd att frukta (aldrig att jag skriver ut det riktiga namnet ifall läraren himself skulle få för sig att googla på sitt eget namn och halka in här!).
Människan har en doktorsgrad (därav epitetet "dr") i biologi och ser antagligen ned på alla som inte lyckats uppnå samma nivå.
Efter att ha satt skräsck i klassen med sina slumpmässiga verbala påhopp och uppläxningar, berättade han plötsligt att de flesta journalister inte har ett tillräckligt omfattande begrepp om vad standarddavvikelse egentligen innebär för resultatet i en statistisk undersökning. Jag kan för övrigt tillägga att jag som NV-are och med ett bra betyg i matte B inte heller har koll på vad det egentligen betyder...
"När journalisterna säger att ändringarna ligger inom den statistiska felmarginalen, så kan man knäppa dem på näsan och säga 'haha, du har ju inte fattat någonting'!", mös han som avslutning på sin evighetsutläggning om standardavvikelse. Man förstod alltså av detta, att knäppa folk på näsan, det var något som dr Flintjärta gillade att göra!
Det kommer at bli två skakiga biologiår för min del, thazz fo' sho.
Nu ska jag plugga.

obsessin'

Nu har jag beslutat mig att ta mig satan få igång bloggandet fo shizzah. På riktigt. Jag har visserligen inget att skriva förutom att jag är obsessing för tillfället. Obsessing av en speciell person. Hihi. Mer än så säger jag inte!

micro

Inatt och igår vaknade jag upp av kraftiga mardrömmar. Kallsvett och illamående typ. Jag tappade värdigheten och var tvungen att tända alla lampor i rummet och somna in med dessa lysande. Släckte dem igen vid fem när jag vaknade och var... glad igen.
Och jag vet vad det är som orsakat dessa psykiska irrfärder! Återigen måste jag skriva om en låt på denna blogg. Det är Micro Cuts. Jag vet inte varför jag vet att det är dess fel men det är så. Det är svårt att beskriva, lyssna själva så kanske myntet trillar ner eller något.

Uppgörelse!

Jag har under en längre tid stört mig så enormt på en låt som går varm på världens radiostationer och som för närvarande ligger sexa på trackslistan. Ni kanske vet vilken jag menar. Om inte så menar jag den underbara låten "I kissed a girl" med Kate Berry eller Nate Sherry eller vad det rara stycket/människan nu kan heta. Jag vet verkligen inte varför jag stör mig på den... tänkte jag säga. Jo, det vet jag förresten.

Cyniker som jag är, vill jag hävda att jag inte tror att anledningen till att den slagit så hårt är att hela världen plötsligt omfamnar hågon fom av hbt-budskap som kan tänkas ligga gömd i låten. Visst, det är alltid kontroversiellt att en tjej sjunger om att hon har kysst en annan tjej - men det är också det som är så uträknat!

Bara att man gör det till en grej att man har kysst någon av samma kön visar på någon form av... skev inställning till det hela? Den är skriven ur en så heteronormativ och koketterande synvinkel att det är lite skrattretande. Att det dessutom inte är Kate Perry själv som har skrivit den utan producenten Lukasz Gottwald (som f.ö. har skrivit till t.ex. Avril Lvigne och Kelly Clarkson) kommer kanske inte som en överraskning, men för in mig på nästa tråd i resonemaget mot denna låt.

Och då måste jag vara ännu mer cynisk, förlåt mig för det, men ytterligare en anledning till dess popularitet är också att det är just en man som har skrivit den. För jag vill hävda att det är en sång skriven av män, för män. För visst är det lite spännande med en snygg brud som sjunger, lite kaxigt sådär, att hon har kysst en tjej? Är inte det alla heterosnubbars våta dröm med lite girl on girl action? Klart som fan att det slår över hela världen.

Allt känns så jävla uträknat att det gör mig illamående. That's showbiz.

Läs igen!

Förlåt att jag aldrig skriver, förlåt förlåt. Jag vill verkligen inte att den här bloggen ska rinna ut i sanden, för den är ett sorts tidsdokument, en sorts karta på något sätt.
Men så fort jag sätter min vid datorn och börjar skriva, så rinner allt bara ut mellan fingrarna och ut ur hjärnan och helt plötsligt har jag ingenting att säga längre.
Har allting blivit så ointressant? Jag vill inte ge upp! Men var finns inspirationen? Jag håller på att växa upp.
Det är så mycket att göra nuförtiden, träna och plugga och plugga och plugga.

like a dream, sort of

ta mig långt härifrån

Avancez!

Adjö inspiration!
Septmeber är jag inte speciellt förtjust i. Inte alls. Så jag borrar ned huvudet lite i sanden tills denna årets tolftedel är slut. En vacker tolftedel, visst, men det kan kvitta ändå.
Imorgon är jag ledig. Ska plugga en hel del då förhoppningsvis. Jag kan inte säga alls att jag sjuder av inspiration i detta nu vare sig till skolarbete eller foto eller skriva eller vad som helst. Jag ser fram emot klockan åtta så jag får kolla på skräpteve och slippa tänka och vara för en liten liten stund.

Och så har jag tänkt på det här med bekantskapskrets. Eller vänner rättare sagt. Kan man fortsätta umgås med en person som man blir trött av att umgås med, som man drar sig för att ringa, varenda gång? Är det rimligt att personen ifråga kan sitta och prata om sitt eget liv timtals i streck, utan att ens höra hur man mår? Jag vet inte.

Since I met you

Jag glömmer inte (den du tror att jag inte minns)
men (den ni tror att jag minns) är utanför skallbenet
jag är visst helt invers
som om jag inte alltid varit det.

Jag borde inte sitta här och blogga när det finns så mycket annat nyttigt&nödvändigt att göra. Nej verkligen inte. Verkligen inte! Mitt liv är så schemalagt och inrutat att cellerna i kroppen är kubiska.
"Om någon ger dig ett randigt papper, skriv på tvären", sa Einstein en gång. Han gick nog aldrig i tvåan. Fast det måste han ju ha gjort förstås. Han var väl bara en upphöjd genious outlaw som var rebellisk genom sin extrema intelligens. Det måste vara underbart att inte behöva vara något annat är sån, att inte behöva bry sig eftersom man duger ändå.
Snacka om att ha sitt på det torra.

Och ja, jag kräks ordbajs. Som att allt det här pubertala dravlet inte har sagts förut av miljoners kids som vill ha uppmärksamhet. Dags att växa upp? Dags att döda fevrale? Jag kan inte förmå mig, men jag skulle bra gärna vilja. Snart kanske. Snart kanske jag kan med att växa upp.

All at once!

I exakt samma ögonblick som jag, såhär på fredagskvällen, skulle sätta mig ner och skriva ett inlägg, ringde mormor. "Vet du vad vi har gjort?! Vi har vart på bio Toto och jag! Och vi har sett Mamma Mia! Och den var så bra!". Entusiasmen flödade ut ur luren rätt från denna vitala pensionär. Jaja. Och i samma ögonblick som jag lade på luren ringde det på dörren. Så många händelser denna fredagkväll.
Annars händer inte mycket inte. Antar att jag kommer att somna utmattad framför teven runt tio för att sova död mans sömn fram till tolv då mamma väcker mig och säger åt mig att gå och lägga mig i min riktiga säng. En helt vanlig fredagkväll i mitt liv med andra ord. Usch.

- Och just det; idag var jag hos SYO och fick reda på att jag kunde tillgodoräkna mig 50 poängs EsB från D:er och därmed slippa mitt individuella val hela höstterminen. Adios filmkunskap! Nu är jag ledig halva onsdagen och slutar tidigt på fredagen.

Jag har sexiga blåmärken på vänster underarm från gårdagens tkd. Jag är trött och ska gå och ta ett glas apelsinjuice.

Vackert land

Och så kom jag bara helt apropå ingenting att tänka på vilket bra land Sverige är egentligen, i alla fall när det gäller vissa saker. Tandvård till exempel. Jag ska få tandställning och det är ganska tidskrävande med allt vad det innebär i fom av röntgenplåtar, remisser, borttagna tänder och utprovning. Jobbigt, kan man tänka - fast tänk ett steg till. Tänk alla resurser och allt slit från tandläkarsidan - allt trix och fix med att konstruera en unik, perfekt tandställning med exakt rätt egenskaper till MIG, till bara en enda person. Och det är gratis för den här personen, för mig. Jag behöver inte betala ett jäkla öre. Trots att arbetet med material och tidsåtgång säkert är värt någonstans runt 50 000 kronor.
Gratis.
Ett vackert land vi bor i!

Sedan är det en annan sak att det suger att dra ut tänder. När min personlige tandläkare (jag har sprungit i de där trapporna så många gånger nu att det nästan känns som om jag är kompis med hela crewet) började bända loss tanden med något som liknade en skruvmejsel var det inte dödskul. Men men. Jag blir snygg sen.

Långhelg

Två veckor in på terminen har gått och ja, jag har redan känt tvåans ljuva sötma. Bredvid mig strävar en 0,5 m hög bokstapel efter ett gyllene jämviksläge. Jag funderar på om den kommer att lyckas och stå kvar, eller helt enkelt misslyckas och välta över mig så att jag slås till marken av dess enorma tyngd. Och dör en våldsam, men dock ärofull död som plugghäst. Lärarna på min nya skola har en optimistisk syn på tid.


Men jag har studiedag på måndag i alla fall. Ska bli underbart. Och idag blev jag lycklig när jag tittade upp mot himlen och såg inte mindre än 10 Tiger Moth-plan ta sig fram däruppe, i en snygg formation. Inte varje dag man får se det. På tal om flyg så funderade pappa och jag på att åka till Göteborg Aero Show imorgon (dit dessa plan antagligen var på väg), men pappa dissade det till slut eftersom han tyckte att Flygande Tunnan är töntig. Jaja.



Muse - The Small Print

it's a new life

Igår var jag i Kungsladugård och sa hejdå till Lottis. Hejdå som i att jag inte kommer att se människan på mer än tio månader. Har verkligen inte greppat att hon faktiskt ska åka. Till USA. På måndag. Usch.

Allt kändes som avsked på många sätt och när jag sedan skulle hem och började promenera i mörkret mot spårvagnshållplatsen kom allt det nya över mig och sen var jag tvungen att hoppa av spårvangen vid Vasaplatsen, bara för att det kändes som att jag höll på att explodera, eller något. Jag gick jättelänge, men det hjälpte inte. Det var den där äckliga känslan av tomhet som alltid lägger sig över en som en tjock ångestfilt när det är dags för olika sorters uppbrott. Man kan gå hur länge som helst men man kan aldrig gå ifrån sig själv. Man går bara sönder.

Men Lottis, du kommer få det underbart där borta i väst! Jag känner det på mig. Och sen när du kommer tillbaka ska vi åka till Arvika och baka cheesecakes och tusen andra saker och det kommer att bli marvellous.

back och trackzzzz

Nu sitter jag i mitt goa kök och har precis gjort något dumt. Jag har tryckt i mig en grandiosa-pizza med mozzarella och tomat. Den var inte ens god. Ändå åt jag den? Antagligen var den även fullproppad med 567 olika sorters härdat fett och 366 sorters konserveringsmedel. Blä.
Skolan har ännu inte riktigt dragit igång så vi slutade klockan tio redan. Nu ska jag bara packa min väska och sedan dra iväg på nya äventyr i stadens vimmel klockan ett på tisdagseftermiddagen och träffa Elinpelin. Tror även att jag måste köpa ett hänglås. Nu vet ni det.

Jag vågar inte riktigt vara positiv än, men min klass känns än så länge bra. Det märkliga är att den heter samma som den förra.

23.36, lördag

I torsdags fick jag äntligen ett besked som jag väntat på väldigt länge. Detta räddade resten av mitt sommarlov, de tre dagar som då återstod. Synd att jag inte fått detta besked lite tidigare. Surt sa räven. Då hade jag sluppit mycket grubbel och en och annan sömnlös natt.
Orka att det låter som att jag har fått någon sorts "du-ska-inte-dö"-utlåtande från en knowitalldoktor.
Nej, så var det naturligtvis inte. Beskedet var att om allt går som det ska, så kommer jag att spendera mina två återstående gymnasieår på en helt ny plats. Det ska såklart bli tråkigt att lämna mina små samhällare bakom mig, men mycket mer än så är det nog inte.
När jag tänker efter känns det som om jag hamnade på D-er mycket av en slump. Jag ändrade mitt gymnasieval sista dagen i en ren impulshandling för att jag hade hört att det var "chill där", och för att Hvitfeldtska som jag först hade valt verkade vara en sjukt jobbig skola. När jag nu tänker tillbaka fattar jag inte riktigt logiken i detta. Hur kan man vara så nonchalant? Jag tyckte säkert att jag var hur edgy som helst men gränsen mellan edgy och korkad är... hårfin. Och det insåg jag ca ett år senare, det vill säga nu i maj.
Så nu vet ni det allihopa, ni bortom den närmaste lilla sekten som är närmre krets.

Så nu återstår ca 37 timmar av mitt sommarlov innan jag återigen går in genom portarna till en helt ny skola. Läget är under kontroll, tror jag.

Goodbye/time is running out

Augusti är utan tvivel den årstid då saker och ting förändras. September också. Än en gång är det dags att bryta upp, både för min och andras del. Hur mycket man än vill hålla fast vid det som är, måste man gå vidare. Av sommarlovet återstår tre (!) dagar och det känns väl sådär.

Anna och Lottis sov här inatt. Jag är så glad att båda går så bra ihop. Det var väldigt mysigt i vilket fall, fast också naturligtvis vemodigt. Även om det inte är uttalat vemodigt så var ändå hela gårdagen lite sorgsen innerst inne, eftersom Lottis drar snart. Åker, schappar, dunstar kvickt som en iller. Till USA. Ännu ett avsked, ännu en förändring. Usch. Fast ett år går faktiskt sjukt snabbt, särskilt om man jämför med hur snabbt ettan har gått.

Jaha, det här inlägget blev ju lika jävla emo som alla andra inlägg jag skriver. Fast jag talar sanning när jag säger att jag är väldigt glad ändå. Ni behöver inte fatta.

The future is our only friend.

on the fly

Igår kväll ringde min farbror mig och frågade om jag ville åka upp till rikets huvudstad för en dag. Jag tackade ja och fick en välbehövd paus från gbg. Fast det var inte det enda. Jag fick ett äventyr på köpet; jag fick sitta i cockpit under hela flighten hem eftersom min onkel onkel som jobbar på SAS korrumperade in mig hos sin coworker-kapten.

Jag har alltid haft ett komplext och komplicerat förhållande till världen som sträcker ut sig däruppe 10 000 meter ovanför oss. Skräckblandad förjusning kanske man skulle säga. Samtidigt har jag alltid känt en konstig trygghet i och med flyg. Vilket antagligen beror på att både farbror&farfar var/är piloter. Yes. Idag förändrades min syn på flyget helt radikalt. Jag är inte skräckblandat förtjust. Jag är bara förtjust. Jag kan inte riktigt klä min upplevelse i ord men jag kan bara rekommendera er; om ni någon gång får chansen att åka i cockpit under en flight - TA DEN!
Att sitta och bara se startbanan framför sig samtidigt som planet accelererar är ingen dålig känsla. Marvellous!

#95 2in1

Jag har verkligen extremt tråkigt. Men bilden hatar jag verkligen inte. Permanent vacation <3

Sitter i detta nu och väntar på morgondagen då jag ska ta med min lilla kusin på en wilderness trail i Slottsskogen och vara föredömlig och sånt. Min syrra kollar FYI på världens sämsta film med äckliga Rob Schneider, Deuce Bigalow (?!). Han påminner min sjukt mycket om en gammal musiklärare jag hade en gång i tiden (högstadiet) som satte ett välförtjänt IG på mig i musik. Allvarligt talat. Rob Schneider ser exakt ut som AH. Alla Kålltorpskids vet vad jag talar om.

Men men. Nu ska jag väl göra ett till quizzzzzz på ansiktsbok för att ta reda på något nytt om mig själv. I grekiska gudar-quizzet blev jag Chaos, passande nog. Dör av excitement.

#93 söndag

#92 - mer de glace

We can't find you now

But they're gonna get their money back somehow

And when you finally disappear

We'll just say that you were never here

#91 I don't mean it yet I do it.

Jag har sjunkit in helt och hållet i ett moln av passivitet.
"Orkar inte" är min standardfras dessa dagar. De flesta dagar har jag varken lust eller ork att ta tag i något, vilket bara resulterar i att jag sitter framför datorn/ligger på gräsmattan, som en död fisk, och bara tittar upp i himmelen utan att tänka på någonting överhuvudtaget.
Under tiden är jag också världens sämsta kompis. Jag ringer inte upp de tappra själar som försöker sig på att få kontakt med mig, jag kanske inte ens svarar trots att jag ser att de ringer. Det är inte det att jag inte vill träffa dem, jag är bara helt slö inför det faktum att något händer. Mitt sommarlov knatar sakta bort mot horisonten och jag ligger på min gräsmatta som en findusfiskpinne och pallar inte att knata med. Varför blir det alltid såhär? Återigen min emogirl därinne bland proteinerna som går sig påmind antar jag.

Men men, jag har saker att skylla på. Ett sjukt jobbigt beslut har som ni (mina beloved close mates) vet tagits och jag antar att det är dess fel. Just nu känns saker och ting faktiskt inte alls bra i anslutning till detta. Hoppas att allt löser sig. Hoppas. Fy fan vad jag hoppas.

Förlåt att ni måste läsa det här, fattar inte ens varför jag skriver det i min blogg.

yankee doodle

Nu har min dator återupplivats från dödens rike. Den andas igen. Den lever. Min farbror satt igår och i förrgår och slavade i flera timmar med drivrutiner och annat basic, och nu ska jag lägga handen vid det ena sega installationsprogrammet efter det andra. Jag undrar hur många timmar det kan tänkas ta?

Det är varmt ute. Snart ska jag bada.

Soundtrack: Erik de Vahl - Summertime

Summer in the citü

Inga beslut är enkla, men de måste ändå fattas. Trots det är jag mer säker än någonsin.

Si je dois tomber de haut

Que ma chute soit lente

Je n'ai trouvé de repos

Que dans l'indifférence

Pourtant, je voudrais retrouver l'innocence

Mais rien n'a de sens, et rien ne va

EMOKID?

Jaha, gud gör det igen - beslutar sig för att festa till det lite X-tra. Men visst, I don't mind. Släng på mig magsjukan från helvetet bara. Kör på. Hela gårdagen spenderades på hotellrummet i min ensamhet och dödsskräck, idag spenderades på en flight som var lite väl hoppig för mitt tillstånd. Jetströmmar in my heart 4ever.
Som väl är mår jag bättre nu, men jag har inte ätit något på 47 timmar. Psykiskt sett är det här en katastrof eftersom jag missar Kent ikväll. Jag är på så FRUKTANSVÄRT self-pity humör att jag bara känner för att lägga mig ner under skrivbordet, rulla in mig i min matta och börja grina. VARFÖR?

i wanna be you

countryside

Jag är på landet, på landet finns en dator. Jag har bihåleinflammation. Mamma och pappa säger att det gör fruktansvärt och obeskrivligt ont att flyga om man har det, så min spända inställning till att flyga kommer inte direkt att slappnas av om jag på förhand vet att min hjärna kommer att, typ, implodera av smärta.

Jag saknar en massa människor, men kommer hem imorgon eftermiddag. På fredag bär det av till Kreta, till ett hotell vi har bokat i förhand. Jag och Linnea är själaglada över en ordnad svenssonsemester, mamma och pappa surar lite mer. Ha ha.

Saknar alla.

the times they are a-changing

Tack internet, tack, tack, tack. En natt är räddad. Jag älskar er. Allting kommer att bli bra och idag var sista dagen på mitt dassiga jobb. Nu ska jag leva thug-life framför upp till kamp hela natten. Pure celebration.

Sverrir alltså...

sentimental

Nyss hemkommen från Arvika. Jag skulle kunna skriva så mycket, jag skulle kunna skriva om citatboken och om konservbrukar. Om lufarromantik och om att tappa det. Men det gör jag inte. Jag vill bara förmedla hur bra det var. Vi ska dit igen, punkt. Enda ovärda kanske var vårt camp där man inte kände sig så himla bekväm/önskad. Men det är en sån skitsak i jämförelse med hur sjukt sjukt sjukt kul det var. Nu är jag bara utlämnad till nostalgins träsk och haösfluss. Längtar tillbaka.

arvikarvikarvikarvikaaaaa

Muse är bra. Bliss handlar om avundsjuka på det sätt som jag känner den, och det är skönt att någon kan och lyckas med att förmedla de känslorna i en enda låttext. Avundsjuka är ett av våra absolut mest tabubelagda ämnen. Jag menar inte avundsjuka som i "åh, jag är så jäkla avis på din iPod" utan äkta avundsjuka - sån som man inte för erkänna att man känner. För visst lider vi alla av det? Jag kan i alla fall tala för mig själv när jag säger att en irriterande, stickande och obehaglig känsla av just avund är vad jag känner i dessa dagar.

På vad vet jag inte, det kan vara allt mellan himmel och jord, men känslan finns där större delan av tiden och får mig att skita i allt och alla och bete mig konstigt. För gräset är alltid grönare på andra sidan för mig. Man ska uppskatta det man har, visst, men mycket vill ha mer.

Det var ett jävla tjat idag - så jag går på det väsentliga!

Nu är det bara EN dag kvar till det att vi åker till Arvika. Ojojoj. Jag sitter här och är helt paralyserad. För tjugo minuter sedan skulle jag leta upp min biljett som fanns prydligt ihopvikt i min tidskriftssamlare. Trodde jag. Tror ni att den låg där? Några gissningar?

Nej, precis - naturligtvis låg den inte där. Jag funderade på om jag skulle börja torrhulka, hoppa ut genom fönstret eller bara sätta mig och stirra ut tomt i rymden. Inget av detta blev det. Tack vare att jag hittade den på ett ställe där jag kom ihåg att jag hade lagt den i samma sekund som jag såg den. Pling. Andas Så nu sitter jag är med min biljett och är lycklig igen, och har börjat fundera på en packlista! Jag kan ju bara tillägga att vädret för mitt älskade hemmalandskap Värmland ser ut på följande sätt:

Inte helt fel.

UPDATE

Sommaren har lett till att jag har blivit sjukt dålig på att uppdatera den här bloggen, men nu blir det ändring. Tror jag.
Läget nuförtiden är följande; jag jobbar, äter och sover. Jag sorterar galgar efter modell och färg på en välgörenhetsorganisation. Mer finns inte att säga om det förutom att det är sjukt tråkigt och väldigt jobbigt att stå på betonggolv i samma ställning i åtta timmar varje dag. Nog om det, jag gör det för pengarna och förbannar i mitt stilla sinne att jag tackade nej till mina tåg. Nu pratar vi aldrig mer om det här.

Men snart ska vi åka till Arvika i alla fall! Det är bara fem dagar kvar och hela jag verkligen spritter av iver. Komma iväg och sätta fart på sommaren. Musik + vänner + fest = en oslagbar kombination! Festivalpackningen är fullkomlig i sin icke-existens men kommer snart att transformeras till något värt namnet. Jag har visserligen ingen aning om vad jag ska packa ned men det kommer säkert att lösa sig, i alla fall med logistiken. Jag har faktiskt spelat tetris.
(Funderar även på om jag ska ta och boka biljetter till way out, men hittills är det lite för få bra band som ska spela. Lite färre band på klubbspelningarna och fler på själva festivalen hade inte varit helt galet. Peppen är vår!)

Rastlöshet.

Idag hittade jag två konstiga saker på mitt jobb. Det första var två kondomer, i en bibel. Det andra var två gula dukar med broderier på som föreställde solkorset. I mitt inre fick jag genast upp bilder av små nazist-tanter som satt och broderade och drack kaffe medan de lyssnade på paradmarscher som sjöng nationalsocialismens lov. Ganska sjukt.

THE WIND CANNOT UNWIND

I NEVER SALUTED THE SPECTACLE, BUT ANYHOW, YOU ARE EVERYWHERE THESE DAYS.

Making Evil

Imorgon är det sommarlov. Jag har inte riktigt tagit in det än, jag sitter mest och är förvånad över vart allt skolarbete tagit vägen. Sedan väntar fyra sköna lediga dagar innan jag börjar jobba vilket är ganska skönt. Den 10 juli slutar jag jobba och då är det fortfarande 1, 5 månad kvar av lovet. Underbart. Arvika ska ju också bli mysigt såklart, och Kreta. Och Way out West.
Den här sommaren ska bli bra, har jag bestämt. Sedan börjar tvåan och då är det full gas från första början. Sommaren om ett år är jag arton år och enligt lagen vuxen. Men inte än.

Annars är det trevligt med fotboll ikväll. Snart ska jag gå och köpa chips&dip (mghghamnabsh6567()&/%&/%&/NAMNAM) så att jag har något att äta medan jag ser Sverige göra bort sig på vår statliga television. Alltid lika festligt!

Jag sitter och lyssnar på en konstig remix av Pass This On, någon form av tranceversion. Blev helt chockad när jag fattade att de (något jäkla trance-band) hade snott den av Knife. Får man verkligen göra så? Eller rättare sagt; varför har The Knife gett bort upphovsrätten till en så bra låt? Jämför själva originalet med remixen. Vad hände??

DAWN

Nu är klockan härliga kvart över tre på morgonen, och min plan är att så fort det blir lite ljusare gå ut och se efter hur Kålltorp ser ut i ett ljus som man sällan ser det i; klockan fyra på morgonen -ljuset. Det är lite twisted det här med sommaren; på vintern kan jag sova typ femton timmar i sträck och ändå vara hjärndöd som en frys, men på sommaren kan jag vara vakan, klarvaken, i dygn efter dygn och fortfarande känna en stark opepp på att gå och lägga mig.
Och fram till att gatljusen släcks fördriver jag tiden här på bloggen.
På vägen hem från Malevik, där jag var ikväll (fantastiskt) hände två konstiga saker. När jag skulle betala den jävligt dryga nattaxa-femkupongs-biljetten hem (taxegräns och skit) viftade chauffören avvärjande med handen och rycker på axlarna, i en gest som lyckades vara både vänlig och nedlåtande på samma gång.
"Behövs inte", sa han och jag gick, chockad och stel, och satte mig på sätet. Okej. Det är nog en dröm. Eller så menade han bara att jag skulle betala när jag kom till Nisseterminalen, tänkte jag uppjagat. Ja, så måste det vara.
Så när bussen bromsade in vid Nordstan gick jag, hederlig som jag var, fram till honom för att betala mina skulder som en fri man. Men, nej.
"Du behöver inte betala. Du är framme nu".
Och visst låter de orden så ödesmättade och allvetande? Du behöver inte betala.... du är framme nu...

Sedan, fast det var inte lika kul, började som vanligt en tokdepserat hög hippie på hållplatsen att prata med mig. (jag säger inte "som vanligt" för att skryta, utan för att det är sant - det är femte gången i rad under ganska kort tid som jag blir uppraggad på buss/busshållplats nu av någon i tjugotreårsåldern. Så bisarrt.)
"Verkligheten är bara skit. Man behöver den inte.", sa han suddigt.
Jag försökte verka förstående.
"Nej, det kan vara så ibland.", instämde jag allvarligt, "man kanske får fly ibland".
Det skulle jag inte ha sagt. Efter detta fick jag höra på en evighetstirad om hur hans verklighetsflykt såg ut - komplett med moln och rosa elefanter.
"Fast dom får absolut inte vara högre än en halvmeter. Då blir de hotfulla. Man ser hur det glöder i ögonen på dom då. Vilken buss ska du ta? Sjutton? Aha... där är det många elefanter!"
Här tröttnade jag.
"Ja, och blå krokodiler också.", sa jag trött.
Han tittade bara på mig. Länge. Men så:
"Det där är en väldigt vanlig missuppfattning. De är inte alls blåa. De är gröna!", fräste han. Och försvann.

Det här kanske låter sjukt. Men jag svär på att det faktiskt är sant.

FROZEN

love is a bird
she needs to fly
let all the hurt inside of you die;
you're frozen, when your heart's not open.

It's been a shit day this far

Om två dagar har vi Drama B-premiär. Ingenting funkade på "genrepet" idag. Stress...
Ingen i min grupp dök upp med de grejer de skulle ta med.
Den bästa mattelärare jag någonsin haft sviker oss till förmån för en jävla slöfock.
"Bussen" (cancersjuk mammut är ett annars passande epitet) från skolan till Brunnsparken tog 35 minuter och hade ingen luftkonditionering. Femman därfirån till Sankt Sigfrids tog ungefär lika lång tid.
Jag glömde mitt ombyte i skolan och fick alltså komma på studentmottagning i skolkläderna (våtdräkten).
Jag har varit förkyld i fyra månader.
Jag kan inte ladda ner Embassys nya.

Stress

Nu är det lite för mycket av allt. För mycket av det goda!
ungHBT kämpar trots allt på mot snåla stipendier och tisdsbrist. Idag har stora delar av Göteborgs affärsrörelser fått ta del av våra flyers. På onsdag ska affischerna upp.

Trots att allt är otroligt kul, är det också oerhört stressigt. Parallellt med allt annat är det en ekvation svår att lösa; jag har för första gången schemalagt delar av min fritid. Men... hursomhelst, det blir bloggtorka här en tid framöver.

Innan jag tackar för mig vill jag bara passa på att säga att lördag den 31 maj smäller det. Då ska hela stan komma på HBT-modefest på Röhsska Museet här i Göteborg. Det kommer bli hur bra som helst: liveband (bla Bonne Idée, ett av stans seriöst bästa), modevisning och en massa annat som är skitbra. Alla är välkomna! Kom dit, straight eller gay spelar ingen roll!
Tider som gäller är klockan 18 - natt.

//Your Cherie Amour

Another postcard

1994.
Jag kan inte riktigt uttycka i ord hur mycket glada skratt den här bilden bidragit till.
Notera mormors stiliga skalmar.

where soul meets body

Jag är trött. När jag kom hem idag så la jag mig bara på soffan och somnade. Sov ganska tungt i ungefär tre timmar, vilket kändes ganska instabilt. Särskilt med tanke på att jag sovit nio timmar inatt? Förstår verkligen inte.
Nu sitter jag här och känner mig dum i huvudet av trötthet. Franskaböckerna väntar. Nationella på torsdag lär bli en liten rysare i sig, men jag kan bara inte förmå mig att öppna böckerna. Det är någon sorts spärr där. Helst vill jag bara gå och lägga mig igen.

Igår lyssnade jag lite på ett för mig helt nytt band; Death cab for cutie. På grund av det löjliga namnet har jag länge dömt ut dem som ett emoband (alla emoband har löjliga namn; Bullet for my valentine, Panic at the disco, etc etc) men det visade sig o-stämma. Det här kan nog vara veckans låt. Kanske till och med sommarens? Videon är för övrigt också väldigt fin!

Nej, nu måste jag sätta lite fart. Okej. Okej. Japp.

ON TOP

"It's like a cigarette in the mouth
Or a handshake in the doorway
I look at you and smile, because I'm fine."

A POSTCARD

A postcard.

A map.

På riktigt

Jag känner mig verkligen inte glad. Jag tror att jag lyckades få G på nationella i matte B, det känns inte okej någonstans. Vaknade upp idag med ont i magen och illamående, typ ångest över hur mina resterande år på NV kommer bli om jag kör på ett jävla matte B-prov. Vill helst inte tänka på det alls. Det som på ett sätt är skönt med det här är att jag funderar på att byta till samhäll.
På riktigt.
Man har sina drömmar, jag hade någon sorts orealistisk dröm om framtiden som baserades på behörighet från nv. Jag tror att jag måste tänka om. På riktigt.
Var ska detta sluta?

Ready, set, go.

Jag tuggar tuggummi och tittar ut från mitt fönster, mot min egna älskade horisont som jag så många gånger förr beskrivit i denna blogg. Allt där är som det brukar, Renova-tornet står stadigt på sin plats och Kortedala ser dumt ut på andra sidan dalen.

Det som är nytt (som alltså inte var där förra veckan är följande):

- Körsbärsblommor, rosa. Det konfliktomsusade körsbärsträdet som står i min grannes trädgård har inte fått kopparspik i sin spröda bark än så länge. "Varför skulle den ha fått det?", frågar ni er nu naturligtvis. Och svaret är följande; eftersom detta körsbärsträds blommor lägger sig i drivor i min andra grannes trädgård hotade denna att egenhändigt döda trädet genom att slå kopparspik i barken. Ja se grannsämja!

- Gröna blad. Dom var inte där för så ganska nyligen sedan. De gör mig glad.

På mitt skrivbord ligger ungefär en miljon papper. Min skrivborsstol har tappat ett av sina hjul och har ständig bakvikt. En bakvikt som späs på av den massiva massa kläder som vräkts över dess rygg. Den välter hela tiden.

Imorgon tar matte B slut. Den omtalade matte B-ångesten uteblev och jag gillade kursen väldigt mycket, och imorgon är det dags för nationella prov. Det känns ganska stabilt. Jag tänker inte plugga ett dyft mer ikväll. Det är alldeles för vackert väder.

The flowers

Idag skrämde jag slag på mig själv. Helt plötsligt slog all den senaste tidens stress till på samma gång och jag tappade koncepten helt och hållet. Jag bara kände att jag var tvungen att komma ut, ut, ut, så jag bara sprang ut genom dörren (med gympakläder på, visserligen) och sprang fem kilometer på bara rent jävelskap. Det var skönt i alla fall, men jag önskar att det kunde hjälpa mot den kraftiga gastrit som hemsöker mig nu. Jag har så ont i magen att jag har lust att slå sönder någonting. Eller bara äta en fantastisk mirakelmedicin mot för högt pH-värde i magen som gör mig glad och go igen. Gastrit slår alltid till så fort jag känner mig spänd och stressad, och jag tror att jag pressar mig själv alldeles för mycket i dessa dagar, eller tror gör jag inte. Jag vet. Det är dags att andas lite och lägga i en lägre växel, för just nu går mitt liv i ett varvantal som jag faktiskt inte mår bra av...
Men men.
Igår var en komisk dag på alla sätt. Jag och min evige vapendragare (Sarvi) såg på kortegen och tänkte sedan gå på valborgskalas, men när vi fick reda på att kalaset var i Askim (det ligger LÅNGT ifrån Kålltorp) så bangade vi och gick hem istället. Köpte pizza och tänkte röka en vattenpipa med äppelsmak. Tyvärr så somnade vi klockan halv ett (nytt tidighetsrekord) som små barn. Jag fattar inte vad som hände med partypeppen, men vi sov i alla fall bort hela Valborg. Säg vad ni vill. Det är okej!
Nu sitter jag i mitt varma sköna kök och tittar på regnet. Ikväll ska jag trist nog plugga, jag har inget val, som den utslitna student jag är.

House

Det är inte helt okej att jag är besatt av Gregory House. Men han har ju allt. Snart börjar det men innan måste jag ju fördriva tiden med någonting. Min blogg, som har fått en ny design som jag tycker om.
Annars rullar allting på. Imorgon är det valborg och planerna ser lugna men trevliga ut. Det ska blir kul att kolla på cortegen, jag läste i tidningen att de så sent som i förrgår ännu inte var klara med sina vagnar. Jag trodde att chalmerister alltid var sjukt välplanerade och maniska men GP slog hål på denna vanföreställning.

En bra nyhet: Jag behöver inte gå på resten av svenskalektionerna. Min svenskalärare har fått en ganska skev bild av mig och tror att jag är ett geni. Stackarn! Jaja, jag får sovmorgon på fredagar i alla fall! Eee haw.
En dålig (skitdålig) nyhet: Min favoritmattelärare ska inte ha oss nästa år. Jag vet att jag är en tönt som ens nämner något sånt här i min blogg, men jag kan inte låta bli. Snyftningar.

Pulgen

Jag vet inte vad som händer med fevrale.blogspot.com. Det är som om jag har tappat lusten att skriva, vilket jag aldrig känt förut. Det känns som allt redan har sagts eller som om jag tuggar om allt, som en ko. Min hjärna går kräftgång, jag känner bara för att lägga mig i min säng och sova, stänga av mobilen och inte göra någonting.
Igår träffade jag i alla fall Anna, och det var välbehövligt, allt det där med folk som inte går på min skola och frisk luft och allt det där, ni vet, jag har redan skrivit om det förut.

Känslan saknas

Nu är jag fan ta mig jävlar i helvete på ett vidrigt humör. Jag sitter med några inlämningsuppgifter i matte och har gjort så i TRE timmar. Jag kommer ingen vart. Vad hände med känslan? Varför plingar det inte till i huvudet som det brukar? Om det inte har gjort det i övermorgon vid den här tiden är jag ganska körd. HJÄLP!

Dimanche

Idag är det min favoritdag. Söndag. En seg vecka ligger bakom mig, en seg vecka ligger framför mig. Helgen har varit fantastisk men den är ju slut snart.
Ibland känns det som ju roligare helg man haft, desto jävligare blir söndagen. Visst, skolan är ju bra och så men ärligt talat så börjar jag bli trött på den där känslan av att prestera, att vara så gott som tvungen till det. Allt rinner liksom av en. Men hej - det är absolut ett lamt inlägg, för vilken unge känner inte så nu såhär i april/maj/juni. Jag är knappast ensam. Föga tröstande men lite skadeglädjande, om man kan säga så, men det kan man.
I alla fall så är det bara sju skolveckor kvar nu.

Men den föregående veckan innehöll i alla fall två hallelujah-moments. Ett av dem var att jag fick besked om sommarjobbet jag fått. Ofta tror jag inte på gud, eller ja, aldrig, men i torsdags var det nästan så att jag kände Jesus stå och flåsa i nacken. Världen log mot mig, planeterna cirklade perfekt i sina banor, universum uppnådde den högsta graden av fred. Jag fick jobb i en second-hand-butik! Eufori!
Mellan den 16 juni och den 10 juli kommer jag att jobba på Ebbes Hörna på Stigbergsliden - kom dit och frossa i tantklänningar, gamla baskrar och för att hälsa på mig!

A Beautiful Mind, tisdag kväll.

Igår kväll hade jag en av mina tisdagkvällar. Jag älskar verkligen dem. Eftersom jag knappt har något att plugga på idag kan jag göra i stort sett vad jag vill, men inte utan att ha suttit vid datorn lite naturligtvis, tönt som jag är.

I alla fall; jag kollade på en inspelad film som hette A Beautiful Mind. Jag trodde en bra bit in i det hela att det var ännu en romantiserande film om ett brustet geni producerad bara för att få alla vilsna natur-kids att kunna känna igen sig, men så var det inte riktigt. Den är verkligt intelligent uppbyggd och otroligt sorglig, okej, en aning hollywoodstråkar på slutet naturligtvis - men en av de bättre filmerna jag sett någonsin! Se den!

Men.

Imorgon har jag nationella i engelska. Jag har ingen aning som hur jag ska förbättra allt jag enligt min lärare är dålig på. Mina texter har lika mycket struktur som Jell-O om man får tro henne. Jag vet inte om detta märks när jag skriver på svenska. "Åh, Hannas blogg är så sorglig - hon har verkligen ingen som helst struktur på det, stackarn." Är detta fallet? Är jag så djupt sjunken? Fan.

Skeleton key

Egentligen har jag inte tid att blogga nu eftersom jag måste plugga matte (kan för övrigt knappt bärga mig), men de viktigaste nyheterna nu är väl ungefär att

- det är vår, ja, ifall ni inte varit ute än så vet ni det nu! Och om ni inte har varit ute, gå ut!
- the coral är dagens fluga.
- fevrale.blogspot.coms framtid är oviss. Flykten kallar från hemlig planet i cyberrymden, drömmen om att fly till en plats dit få kan hitta. Varsomhelst men inte till blogg.se.

Nä nu ska jag göra mig en redig kopp te och studera.

What's up with my heart
When it skips a beat?
Can't feel no pavement right under my feet
Up in my lonely room
When I'm dreaming of you
Oh what can I do?

Göteborg återigen

Nu är det ett dygn sedan jag kom hem ifrån Hemsedal. När jag vaknade imorse, klockan halv sex, tänkte jag på hur underbart det hade varit att vakna där istället för Göteborg. Och när snön yrde förbi ute i halvmörkret kom decemberkänslorna smygande - helst av allt ville jag bara tvinga pappa att lasta bilen och köra tillbaka till Norge, men han hade åkt till Stockholm så det sket sig. Fan. Och jag kan säga att efter två veckors lov är peppen på skolan enormt låg. En obehaglig känsla av prestationsångest förstärks varje dag och förvandlar mig gradvis till en asocial pluggis. Lärarna flippar lite mer och snart kommer de nog att börja lägga prov och inlämningar på helgerna för att få plats med allt. Och bara för att de tycker det är så mysigt.
Faktum är att jag borde plugga exakt i detta nu, men nej, nej, nej, jag vill vill vill inte pallar inte. Ge mig peppen, någon! Pepp! Nej, inget mer satans plugg ikväll. Kobra börjar om en halvtimme. Fram tills dess tänker jag bara vara slö.

Jag lyssnar på Imogen Heap. Hon är bra. Tur att jag började lyssna på Frou Frou, annars hade jag inte upptäckt denna vackra människa.

På tal om musik; någon som råkar ha en gammal vinylspelare till övers? Pappa (han är poppis i dagens inlägg) råkade suga upp skivspelarremmen med dammsugaren så vi har ingen. Jag kan inte lyssna på min Neo Violence - singel. Ni förstår säkert att det här är en katastrof? Aidez-moi!

HEROES

"Den 28:e mars släpps The Tough Alliance nya singel, »Neo Violence«, i butik. Det mest intressanta med detta släpp är att b-sidan, med namnet »Lucky«, tidigare är osläppt. Singeln släpps enbart på vinyl."

Jag vet att jag alltid kommer att kunna dra paralleller mellan varenda enskild händelse i mitt liv och TTA. Jag vet att jag inte vet ett skit om någonting, men att det här faktiskt är helt avgörande. Visst, jag är fanatisk, men det här är något helt annat, mycket större än fanatism. Det är för viktigt.

Soir d'hiver

It snowed and snowed

The whole world over

Snow swept the world from end to end.

A candle burned on the table,

A candle burned.

//

A corner draft fluttered the flame

And the white fever of temptation

Upswept its angel wings that cast

A cruciform shadow

поездка

För fem minuter sedan tänkte jag sitta här och skriva om på hur dåligt humör jag var, som den tjej jag är, tjejer gnäller en jävla massa över allt hela tiden, men i alla fall - det ska jag inte! För precis när jag hade knappat in det första b:et i "bitterhet" kom min pappa in och började prata, som pappor har en förmåga att göra när man sitter och surar vid datorn och mest av allt bara vill bli lämnad ifred. Och så säger han att vi kanske kan åka till New York i höst! Hallelujahmoment!

Så, bara så ni vet; jag må vara kass på allt och ful och gnällig - allt möjligt - men jag ska i alla fall få se Manhattan!

Dagens +: Hairspray och alla söta skådisar!

Dagens -: Avundsjuka.

Jag tänker prata om vädret. Det är visserligen världens torraste samtalsämne näst efter skolarbete, men lalalala, det är inte okej i någon av mina tår när jag öppnar ögonen och möts av snöstorm. Inte i mars. Inte i mitten av mars, inte dagen efter den första vårdagen. Lustigt att vintern kommer insläntrandes lite nonchalant sådär fyra månader försent. Jävla slöfock.
Men, ehem. Idag har jag sovmorgon, eller ja, kompledigt från den första lektionen i alla fall. Och solen skiner faktiskt. Jag behöver inte åka iväg till skolan förrän om ungefär en timme. Underbart. Det kändes som om jag behövde sova länge idag för igår när jag satt och tänkte kolla på Scrubs som började klockan elva somnade jag i soffan innan My name is Earl ens tagit slut. Jag tror att jag kommer att behöva gå i pension snart om jag fortsätter såhär. Jag är lika pigg och spänstig som en fräsch 84-bastare! Yepep.
Annars är det bara två schemalagda dagar kvar innan påsklovet tar vid. Och efter påsklovet blir det Hemsedal! Jag har alltså två veckors lov. Ibland är det bra skönt allting.

menäh

Gott folk! Imorgon är det fredag, äntligen. Äntligen. Ljuva dag och själens balsam. Tyvärr förmörkas den av en idrottslektion, som jag tyvärr, tyvärr måste gå på. Jag hatar idrott. Ända sedan den gamla goa tiden med gamla goa Dan-Olof "Obligatorisk Närvaro" x-quist har jag hatat detta "ämne" av hela mitt hjärta.
Inte för att jag alltid har varit såhär sjukt otränad som jag är just nu; nejdå - faktum var att jag var sportslig fram till det att jag började min nuvarande skola. Jag gick troget på varenda jävla lektion. Jag sprang runt Härlanda Tjärn tills jag bokstavligt talat kräktes. Jag sprang runt Härlanda Tjärn med mina converse, bara för att jag hade glömt mina riktiga gympaskor hemma. Min frånvaro låg på 0%. Och det, älskade vänner, det är ett prov om något på idrottmoral.
Nu har jag med något dåligt samvete skolkat från lite för många lektioner för att mitt betyg ska ligga på högre än G-. Det är inte bra. Inte alls. Jag måste skärpa mig, så imorgon smäller det. Yesbox.

Men prettoinställningen till det hela orkar jag bara inte med längre.

den här dagen är en lördag

Och det är vår ute. Det var vår på spårvagnen, och det är ljusblå vår som strömmar in genom mitt öppna fönster, och jag antar att det är vår överallt därute också. På andra sidan mitt älskade Renova - torn, som är ett dagligt inslag i min utsikt, ser jag ljusblå höghus och ljusblå berg, ljusblå luft och ljust blå himmel. Det är så vackert att det nästan blir en kliché; en överdrivet genomtänkt kuliss att studsa mina tankar mot - de studsar nästan av sig själva. Jag är tyvärr alldeles för dålig på att skriva för att föra resonemanget vidare, men ni förstår säkert vad jag menar.

Jag tänker på saker jag sagt och saker som jag kommer att säga, saker jag ångrar att jag aldrig sa och saker jag ångrar att jag sa. Också det är väl en kliché - att sitta när det är som vackrast och bli mer och mer sentimental. Jävla, jävla Tough Alliance och hela Escaping Your Ambitions, jävla leg 6 som får mig att tänka för mycket. Igen. Åh, vad hände med allt egentligen, det trasslade knut på sig själv och jag snubblade på tråden.

I kväll vet jag inte vad som händer. Jag får väl se på månskenet eller något annat spännande. Eller på... Kill Bill. Uma Thurman, ring om du ser det här. Vi har saker att prata om, du och jag.

never, never, never content

Personer jag vill gifta mig med eller bara bli bästa själsfrände med (utan inbördes ordning);

- Victoria Bergsman.
- John Dorian
- Wilson i House.
- Erik Berglund eller Henning Fürst
- Människan som uppfann plattången.

ALASKA

Mina bryllingar bor i en liten stad som heter Juneau och ligger i Alaska.

whales

Jag tror att jag har blivit en gladare person på sista tiden. Jag vet inte vad det är, det är kanske våren. Idag när jag gick från spårvagnen hade jag verkligen, som jag brukade uttrycka det i nian; luft i mina steg. Luften bor i mina steg! Snart är februari slut. Eländiga dikter om snöslask och slamrande vagnar ska inte reciteras igen förrän typ december. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och skratta på vagnen.

night falls over kålltorp

Nu sitter jag här, lördag natt. Ikväll har jag träffat Sara, lite för längesedan jag gjorde det bara. Det kändes precis som vad jag behövde. Min skola är ganska liten så att träffa vem som helst som inte går i den känns som välbehövd qualitytime, någon form av frisk fläkt, jag vet inte.
Mysigt var det i alla fall och jag är så glad för både henne och Anna! Mer vettigt än så har jag väl inte att säga... förutom att helgen trist nog ser sjukt inbokad ut med massa plugg och tidigt i säng imorgon kväll eftersom vi ska vara i Marstrand klockan nio på morgonen, vilket betyder att jag måste åka hemifrån senast sju. Gå upp klockan halv sex en söndagmorgon är väl inte precis vad som står högst på min populär-lista. Jag hatar när varenda minut är uppbokad. Jag är inte gjord för sånt.
Det värsta är att min goa gamla gastrit börjar skrika efter uppmärksamhet igen. Just precis när den är som absolut mest oönskad. Naturligtvis bara för att jag för tillfället känner mig ganska stressad över saker som behöver tas itu med...
Över och ut, nu ska jag nog få lite ljuvlig SÖMN!

Skola.

Vart tog lovet vägen? Jag vet inte. Jag vet bara att peppen inför att gå till skolan igen inte har varit så här låg på år och dag. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Inte för att jag vantrivs, inte på något sätt. Det är bara det att det plötsligt känns så jävla verkligt. Det är nu man ska prestera och vara kvicktänkt, det är nu det gäller.

Grundskolan kändes aldrig som någon riktig skola, lektionerna var sömniga saker som man satt av utan att riktigt lyssna på vad lärarna sa. Läxor var något man gjorde när man inte hade något bättre för sig, eller med ett annat ord nästan aldrig. Nu har jag börjat på en... riktig skola... och det märks.

Därför borde jag ta tag i en massa grejer, som ungefär fysik, jag borde nog läsa de 7384675 sidor vi har fått i läxa, men jag hatar fysik något så in i helvete. Fortfarande. Visserligen har vi bara haft två eller tre riktiga lektioner hittills så jag antar att det är upp till läraren att motbevisa mig. Han lär få ett tufft jobb!

Och jag lär få ett tufft jobb att hänga med i kursen om jag inte går härifrrån snart, slutar gnälla gnälla gnälla och tar tag i allt.

Lov

Lovet är precis som det ska vara; jag går och lägger mig runt fyra och masar mig upp ur sängen vid tolv. Jag går runt i pyjamas halva dagen och lyssnar på Secrets Adrift. En softad verklighet, typ, men det är allt jag ber om.
Idag ska nog jag och Anna waterpipa en stund om andan faller på. Ja, det är typ det som händer idag. En annan sak är att jag måste läsa ut Mästaren och Margarita så att jag kan skriva en romananalys, men det låter som något jag kan ta tag i senare och göra i natt. Michail Bulgakov känns definitivt som en nattförfattare. Jag kan dygna. Oh yesssss, allt för dig Michail. Pasjalsta.

Och nu har jag äntligen fått tummen ur och köpt Arvikabiljett. Härligt! Jag såg häromdagen att Kocky kommer och bara det är ju en stark anlednig ensam i sig själv att åka... sen stör det mig inte direkt att Saul Williams kommer också. Wiiiiih. Pepp! Nu känns det som att jag borde byta om och duscha och 76639367 vara aktiv.

YESTERDAY'S THEOREM

"through clanking wheels, through chrurch bells ringing - a hired cab will take you where
the town has ended, where the showers are louder still than ink and tears."

Spårvagnen är helt tom, det är natt här trots att staden pulserar av liv bara några kilometer bort. Här är det natt. Hjulen skramlar tomt precis som på Boris Pasternaks tid, utroparrösten hänger sig och upprepar på ett spöklikt sätt "ändållplats - ändhållplats - ändhållplats - ändhållplats" gång på gång som ett mantra. Jag går av vagnen med en kall känsla i magen.
Det är natt här och gatorna är helt tomma, jag svär på att någon harklar sig, högt, i en portgång. Ljudet studsar mellan husväggarna, förstärks, och jag vänder mig om. Ingen är där. Jag skyndar på stegen. Gå framåt. Framåt. Någonstans bråkar någon, men jag hör inte riktigt. Hjärtat slår.

Gårdagens teori skapade ett monster, ett spöke som går efter mig än idag, och jag vänder mig om - men det är ingen där! Ingenting vi sa igår stämmer idag. Framtiden är osäkrad som en billig handgranat och hänger på en skör tråd av jag vet inte. När jag kommer hem är jag genomfrusen. Inga element i världen kan ta bort någonting. Inga täcken är tjocka nog, inga lampor lyser starkt nog.

gäh.

Trots en skitkass start på min födelsedag artade den sig till något helt klart godkänt. Mina föräldrar kände sig naturligtvis föranledda att börja bittertjafsa om någon tröja med min lillasyster mitt under födelsedagsfikat. Jag antar att de gillade det bitterljuva i situationen för de hade vissa svårigheter att släppa ämnet. Jaja, whatever. Synd om Linnea bara.
Sedan kom Charlo över och vi handlade, lagade mat och tog emot gäster. En heltrevlig kväll som tog slut någon gång runt ettiden. Efter detta var det dags för pass 2, som var mycket mer småskaligt och något mer suspekt; jag, Anna&Sara bestämde oss för att det var dags för en efterfest á la Kålltorp. Ja, det var värt, mycket värt, sängdags vid fyra då vi var döda av trötthet. Jag vill passa på, genom detta offentliga forum, att tacka alla för en helt underbar dag! Nu är det bara ett år kvar till jag kan flytta till Tunis, Montreal, Lop Nor, Samarkand eller något helt annat ställe utan mos och fars godkännande. m - 1, liksom, för att uttrycka det matematiskt.

Men, underbart är kort, ack så kort. Idag har varit en sjuk dag. Min förkylning vill inte släppa! När vi lyssnade på en novell med klara inslag av mjukporr på franskan idag (!) så satt jag naturligtvis och flåsandades med öppen mun för att min näsa är helt... täppt. Jag måste ha låtit som en, typ, kåt fjortonårig gosse. Underbart!
Sen när jag kom hem vid fem satte jag mig vid datorn för att jobba med min hemtenta. När jag tittade på klockan i nästa sekund var den halv åtta. Halv åtta! En hemsk känsla av att dagen bara har försvunnit... i matematikens dimgrå töcken.
Förhoppningsvis kommer bilder från lördag hyfsat snart. Tills dess; Stay tuned!

Pisat o fevrale navznryd

Just nu är jag mest nervös över att inte hinna bli frisk till imorgon. Imorgon är min och Charlotts födelsedag och jag kan inte riktigt med tanken att mina bihålor inte slutat värka tills dess. Alltså ser det ut som om det blir ännu en hemmafredag i teets, tevens och chillens tecken, inte mig emot visserligen, bara jag är fit for fight tills imorgon. Jag undrar om det är något bra på teve, jag såg att det var 1900 men jag vet faktiskt inte om jag orkar med något så seriöst och svårsmält tills dess...eller, ja, det är inte svårsmält men ni förstår säkert, mina ambitioner ligger mer i nivå med typ... scrubs den här kvällen.

Jag hörde förresten någonstans att alla män gnäller som om det vore jordens undergång varje gång de blir förkylda; ingen kvinna kan tydligen förstå de helvetiska kval en förkyld man kan tvingas utså. Jo, snubbar, jag känner med er. Jag känner som en man! Jag förstår er!

Är detta uttråkans gräns? Åh...

I'M A WHINER, BABY, OH YES I AM!

Hej. Jag är förkyld, mer än någonsin. Inatt gjorde min högra lunga så ont att jag inte kunde ligga på den sidan. Jag är ganska rädd för lunginflammation, inte för att jag tror att jag kommer att få det, men men. Jag har spenderat idag och gårdagens kväll med att gå runt hemma och verkligen tycka synd om mig själv, missat ett tårtkalas och bangat en frestande erbjudan om mysigt umgänge med Sara & hennes pal. Tilläggas kanske bör att jag verkligen knarkat te i hopp om bättring, men utan effekt. Runt två liter te de senaste två dygnen, jag skojar inte.

Jag har social abstinens.Och helst av allt vill jag bara krypa upp i soffan och sova/kolla på teve MEN det går inte eftersom min mormor&min... plastmorfar (?) gör anspråk på den kvällstid, då det sänds spännande shower såsom På Spåret o.dyl. Åååh.

I allafall;

Thermostatic - So Close So Near

Studio - No Comply.

don't test us, linje 17.

Idag har varit, för att uttrycka mig folkligt, en jävligt jobbig dag. Jag vaknar upp, glad i hågen och gött utsövd eftersom vi har sovmorgon, i tron att dagen har nothing but chill att erbjuda mig. Redan en timme senare, när jag står vid dörren, slås visionen i spillror. Min far har något stressat i blicken och jag uppfattar ord som "...bomber...avspärrningar... inställda bussar...", men informationen går någonstans på vägen förlorad och jag knallar lika obekymrad iväg mot busshållsplatsen. Där är det lika befolkat som Nagasaki var efter bomben. Jag anar oråd. Bussen dyker inte upp. Kan detta ha att göra med de mystiska antydingarna om en väpnad konflikt i centrum? Plötsigt verkar allt mycket tydligt, ett ljus går upp för mig ackompanjerat av ett mynt som faller ned. Jag grips av panik. Jag kommer inte att få åka stombuss idag. No chance in hell.

Som ett jagat djur springer jag hem igen för att hämta min cykel. Naturligvtis står den inte där. Naturligtvis står den där jag sist lämnade den; på Annas gård. Satan, satan, satan, tänker jag medan jag springer som en handikappad gnu genom Kålltorp, -2 grader och andan i astmahalsen. Gött att vara go. 20 minuter kvar till jag ska vara på bion i centrum. Satan. Jag cyklar för mitt liv där i vintermorgonen, jag vet att det handlar om liv eller död idag. Jag har inga vantar och mina händer domnar av på styret innan jag ens kommit till Virginsgatan; men det gör ingenting - vad är väl ett par händer mot en sen ankomst?

Fem minuter innan utsatt tid sladdar jag nonchalant in på grusplanen framför Hagabion med vindblåst hår och förlamade händer. En hjälte har stigit av sin cykel. Jag vet att jag har klarat mitt elddop - Västtrafik, you can't get to me now.

PK

Idag var dagen då jag efter mycket om och men tog ut mitt älskade fordon på vårbetet; jag talar naturligtvis om min cykel. Dagen till ära var jag också klädd i kläder som var mycket signifikanta för min children-of-the-revolution-period i nian.
Med röda ballongbyxor, min gamla skinnjacka som inte sett dagsljus på väldigt länge (och som till råga på allt faktiskt är dekorerad med arty che-guevara-pins), palestinasjal och converse cyklade jag hela långa vägen till stadsbiblioteket, och såg, till min oförställda glädje, helt antagligen ut som en jävla pk-trädkramare. Gött med nostalgitrippar, tänkte jag och susade euforiskt förbi de högervridna reaktionärerna i sina silverfärgade volvos. Och vart var jag på väg? Nalkades det möjligen ännu ett till PK-poäng bakom nästa trafikljus? Åh ja!
Självklart var jag på väg till stadsbiblioteket. Självklart skulle jag leta efter pretto-litteratur. Ytterligare två pk-poäng! Dock slog min politiska korrekthet i golvet samtidigt som jag upptäckte att "Biblioteket" inte hade några böcker inne av varken Boris Pasternak eller Michail Bulgakov. Blä. Cykeltur onödig, insåg jag och lånade på ren trots en spekulativ gothskräckbok av Edgar Allan Poe.

Hursomhelst, nu ska jag plugga och lite senare vankas soft filmkväll med kålltorpschicksen. En lugn helg. Hm.