open field

Igår var vi på Ferdinand och shook our asses of, tillsammans med hela Göteborgs samlade schtek-är-ingen-lek. Det hela var väl mycket lyckat och så men usch vilken köttmarknad. Så fort man packar folk trångt med hög musik och tillsätter en skvätt alkohol så tappar folk bort sig själva och boooooy jag gillar det inte. Jag känner inte att jag passar in i såna sammanhang.
Så idag är jag lite trött så jag ska vara hemma och skriva lite listor eller pyssla, om jag har något att pyssla med.

Inom loppet av mindre än ett dygn har två personer sagt gällande matte att "man kommer förr eller senare till en punkt när man inte längre kan greppa saker helt och hållet utan måste börja acceptera och godta vad som sägs". Va? Då handlar det inte om matte längre! Mekanisk inlärning tror jag inte på! Vad jag ville ha sagt med detta lilla stycke vet jag inte, men nu har jag fått det sagt i alla fall.

Taken by Trees.

speak to me/breathe

Ibland kommer saker över en som man trodde att man var färdig med. Det kan vara vad som helst som framkallar det. Triggers. Som ger minnen av förra hösten, då allt var som värst. Små, små beteenden, rester från en overklig gårdag, som kommer över en igen och hintar att "visst, du har gått vidare till 99 % men det finns fortfarande en hundradel kvar att ta sig igenom".
Bekämpa. Andas. Intala sig att det inte är någon fara. Det kommer aldrig bli sådär illa igen, nej nej nej. Det får inte bli sådär igen.
Men hur jag än gör så försvinner inte känslan, och det skrämmer nästan slag på mig. Försvinn!

Autumn

Mina tänder kliar, jag har resursdag och ska snart börja plugga historia. Jag vaknade tidigt av att min älskade mamma hade lämnat min sovrumsdörr på vid gavel så att ljuset flödade in i rummet. Hon röjde igenom min necessär högt och ljudligt på jakt efter en ögonfranskam som jag hade lånat. Det var den sovmorgonen det. Men det var bra, för så fick jag en massa extratid. Gick faktiskt ut genom dörren klockan åtta för att ta lite foton.
Sedan åt jag en god frukost och nu sitter jag här.


Resultaten av bilderna blev bland andra såhär:

3am

Jag är glad. Ibland blir man det, bara sådär väldigt starkt glad och lycklig utan att det finns någon särsklit speciell orsak alls. I vanliga fall är jag ju cynisk och lite elak med, men inte ikväll. Tyvärr så är jag mig själv fortfarande i den mån att jag tycks gilla självplågeri. Falla för lite fel personer och så. I bästa fall kan jag tänka bort det.
Men bortsett från det (eller?) så är jag, som sagt, fylld av en känsla av att saker är på rätt spår.
Glad.

The city limit #2

Sitter och pluggar laddningar i detta nu. Det är inte speciellt kul. Orkar inte ens gå in på varför det är tråkigt. På torsdag har jag freakin elprov vilket jag inte ser fram emot alls. Helt oväntat har jag och Fysik A kommit mycket bra överens och det vore väldigt tråkigt att bryta den trenden såhär lagom på höstkvisten i betygssättartider on the comin'. Stress. Jag har så sinnessjukt mycket i skolan nu att det inte finns.
Någon som vill hjälpa mig med Historia A för övrigt?

The Radio Dept. har gjort en fantastisk låt som heter The City Limit. Så höst/vintrig och vemodig, så vintern 08-07. Jag tänker på en person väldigt mycket i detta nu men förväntar mig inte att bli tänkt tillbaka på.

en liten historia om skräck

Det är lördag, det är grått ute, jag har två mördande helvetesveckor framför mig sett ur
studiesynvinkel och jag dricker kaffe och postar blogginlägg mellan fysiken och engelskan, för att hålla humöret uppe.
Idag tänkte jag avhandla ämnet Lärare Som Man Är Rädd För. I min värld och i stora delar av skolklassen är det dr. Flinthjärta aka Squidward som är värd att frukta (aldrig att jag skriver ut det riktiga namnet ifall läraren himself skulle få för sig att googla på sitt eget namn och halka in här!).
Människan har en doktorsgrad (därav epitetet "dr") i biologi och ser antagligen ned på alla som inte lyckats uppnå samma nivå.
Efter att ha satt skräsck i klassen med sina slumpmässiga verbala påhopp och uppläxningar, berättade han plötsligt att de flesta journalister inte har ett tillräckligt omfattande begrepp om vad standarddavvikelse egentligen innebär för resultatet i en statistisk undersökning. Jag kan för övrigt tillägga att jag som NV-are och med ett bra betyg i matte B inte heller har koll på vad det egentligen betyder...
"När journalisterna säger att ändringarna ligger inom den statistiska felmarginalen, så kan man knäppa dem på näsan och säga 'haha, du har ju inte fattat någonting'!", mös han som avslutning på sin evighetsutläggning om standardavvikelse. Man förstod alltså av detta, att knäppa folk på näsan, det var något som dr Flintjärta gillade att göra!
Det kommer at bli två skakiga biologiår för min del, thazz fo' sho.
Nu ska jag plugga.

obsessin'

Nu har jag beslutat mig att ta mig satan få igång bloggandet fo shizzah. På riktigt. Jag har visserligen inget att skriva förutom att jag är obsessing för tillfället. Obsessing av en speciell person. Hihi. Mer än så säger jag inte!

micro

Inatt och igår vaknade jag upp av kraftiga mardrömmar. Kallsvett och illamående typ. Jag tappade värdigheten och var tvungen att tända alla lampor i rummet och somna in med dessa lysande. Släckte dem igen vid fem när jag vaknade och var... glad igen.
Och jag vet vad det är som orsakat dessa psykiska irrfärder! Återigen måste jag skriva om en låt på denna blogg. Det är Micro Cuts. Jag vet inte varför jag vet att det är dess fel men det är så. Det är svårt att beskriva, lyssna själva så kanske myntet trillar ner eller något.

Uppgörelse!

Jag har under en längre tid stört mig så enormt på en låt som går varm på världens radiostationer och som för närvarande ligger sexa på trackslistan. Ni kanske vet vilken jag menar. Om inte så menar jag den underbara låten "I kissed a girl" med Kate Berry eller Nate Sherry eller vad det rara stycket/människan nu kan heta. Jag vet verkligen inte varför jag stör mig på den... tänkte jag säga. Jo, det vet jag förresten.

Cyniker som jag är, vill jag hävda att jag inte tror att anledningen till att den slagit så hårt är att hela världen plötsligt omfamnar hågon fom av hbt-budskap som kan tänkas ligga gömd i låten. Visst, det är alltid kontroversiellt att en tjej sjunger om att hon har kysst en annan tjej - men det är också det som är så uträknat!

Bara att man gör det till en grej att man har kysst någon av samma kön visar på någon form av... skev inställning till det hela? Den är skriven ur en så heteronormativ och koketterande synvinkel att det är lite skrattretande. Att det dessutom inte är Kate Perry själv som har skrivit den utan producenten Lukasz Gottwald (som f.ö. har skrivit till t.ex. Avril Lvigne och Kelly Clarkson) kommer kanske inte som en överraskning, men för in mig på nästa tråd i resonemaget mot denna låt.

Och då måste jag vara ännu mer cynisk, förlåt mig för det, men ytterligare en anledning till dess popularitet är också att det är just en man som har skrivit den. För jag vill hävda att det är en sång skriven av män, för män. För visst är det lite spännande med en snygg brud som sjunger, lite kaxigt sådär, att hon har kysst en tjej? Är inte det alla heterosnubbars våta dröm med lite girl on girl action? Klart som fan att det slår över hela världen.

Allt känns så jävla uträknat att det gör mig illamående. That's showbiz.

Läs igen!

Förlåt att jag aldrig skriver, förlåt förlåt. Jag vill verkligen inte att den här bloggen ska rinna ut i sanden, för den är ett sorts tidsdokument, en sorts karta på något sätt.
Men så fort jag sätter min vid datorn och börjar skriva, så rinner allt bara ut mellan fingrarna och ut ur hjärnan och helt plötsligt har jag ingenting att säga längre.
Har allting blivit så ointressant? Jag vill inte ge upp! Men var finns inspirationen? Jag håller på att växa upp.
Det är så mycket att göra nuförtiden, träna och plugga och plugga och plugga.