what clowns are we?

Ibland blir jag så jävla trött på all denna strävan. Alla strävar mot något, mer eller mindre besatta av det. Varje dag något nytt, världen är ombytlig och alla vill så förtvivlat mycket.

Om du nämner Kafka tillräckligt många gånger i din blogg och låtsas att du skäms lite över att du är så pretto så har du tagit ett steg till i rätt riktning. Och om du skriver ordet pretto mer än fem gånger inom loppet av en månad så betyder det att du har en jävligt laid back attityd och lite självdistans till din egen intelligens. Man vill ju inte vara torr liksom.
Egentligen är du ju både sjukt cool och sjukt smart. Och så är blir man urban på köpet också om man läser Kafka. Mmmm. Sen sitter lite misantropi fint med. I grund och botten är alla sämre än vad du är, i grund och botten är det faktiskt bara du som är intressant. Du skulle vilja säga att du skiter i alla andras liv så länge de inte framstår som mer häftiga än ditt. Då kanske de tar rampljus från ditt eget.

Om du inte kan bli riktigt cool och verka som att du har ett intressant liv, kan du vara misantrop ändå - en äkta oldschool one. Då är det faktiskt nästan ännu bättre för då är du antagligen smart på riktigt. Du är ett plågat geni som sitter inne med alla svaren och måste dras med alla puckon. That's why. Du kan namedroppa. Du kan överanalysera allting och komma fram till att det bara är du som har fattat den sanna innebörden. Du kan testa omgivningen och köra det till ett race. Du kan bli lillgammal och fnysa åt hur dumma i huvudet de där är som skrattar för vad vet de om livet? Vad fan vet de? Finns det något logiskt resonemang bakom deras lycka? Nä, just det. Du har logiken och facit på min sida och har alltid haft.

Trött, trött, trött. What clowns are we? Vem spelar vi för? Om man ändå kunde springa på vertikala väggar och hoppa upp på molnen. Om man ändå kunde hitta ett kryphål.

ego sum eskapist

Det finns få saker som är så frestande som att avvika från ett trist historiaarbete som ska skrivas. Det finns sämre sätt att avvika på än att öppna en kartbok. Hela livet har jag bara kunnat sitta och titta i vår vackra "Världen i Focus", titta flera timmar i sträck på dessa tredimensionella, detaljerade kartor äver världen. Eskapist, javisst.

Brian Eno är mannen som har skrivit soundtracket till alla tankar på New Mexico, jetplan, öppna fält, Ventura Highway i verkligheten, Polynesien och Seychellerna. Kanske kommer jag aldrig att glidflyga som en albatross över Palo Alto och Stilla havet, kanske kommer jag aldrig att sätta min fot i Grand Canyon, men grejen är den här; trots allt så finns soundtracket kvar. Deep Blue Day tappar inte sin lyster, inte An Ending heller.

Åter till... historia A.

igney has spoken

En del saker är som att råka springa in i en vägg med huvudet före. "Det där var ju inte så smart", tänker man då. Man tänker att man borde ha sett upp eller bara varit lite mer taktisk. Jaja!