Animal Collective - In The Flowers

Just nu trivs jag väldigt bra med nästan allt. Igår var jag på mitt livs första överraskningsfödelsedagskalas. När vi stod och försökte vara knäpptysta bakom ett draperi fick jag en överväldigande flashback från dagistidens luciatåg när alla stod som på nålar och var tjackpundarlikt stissiga inför vad som komma skulle. Dagistiden måste ha varit en väldigt präglande tid för min del eftersom jag nästan varje dag kan relatera någon av dagens händelser till en dagishändelse.

Pensionär

Update: The Voice finns tydligen inte längre. Blev varse om detta när jag pratade med någon som hänger med lite bättre i svängarna än jag. Det är hemskt att åldras.

Oh Well

Hela dagen har jag känt för att

- Göra något kreativt
- Eller bara gå ut och ta en fika på stan
- Upptäcka ny musik

Istället för detta har jag

- Sågat sönder en vissen gran
- Facebookat
- Letat efter ett borttappat labhäfte
- Lyssnat på de första sekunderna av Feist senaste album och fått angina pectoris i min förtvinade ny-musik-muskel. Jag är helt enkelt för lat för att lyssna in mig på ny musik, och kommer antagligen att börja lyssna på The Voice imorgon.

Fast helt genomsölig har inte dagen varit. Jag har faktiskt verkligen lyssnat in mig på The National, fastnat, och dessutom testat mina nya skor, ett par från Saucony som var väldigt lätta jämfört med mina gamla Asics-skor! Det blev en ganska lugn, kort runda eftersom jag varit rinnförkyld som en smältande grönmögelost de senaste dagarna, men det var väldigt skönt att komma ut och det kändes ändå förhållandevis lätt! Nu blir det soffläge ett tag.

Bildmakaren

Idag var också en bra dag. Igår med. Idag gick nämligen jag och min mammamama på Konstmuséet och tittade på dels Jan Lööf-utställningen och dels utställningen med Frida Kahlo och Diego Rivera. Barnslig som jag är tyckte jag nog att Bildmakaren, som utställningen med herr Lööf kallades, var den bästa. Och jag är inte ens uppväxt med dessa pojkaktiga, maskinromantiserande sagor och serietidningar, de har bara samma effekt på mig som en oåtkomlig hög med fiskrester har på en mås. Kan inte sluta titta. Och nej, jag är ingen krigsromantisk teknikhetsare. Jag antar att jag bara är svag för industriell nostalgi, detaljrika bilder och diffusa barndomsminnen.