Chockoläde

Ja, det blev fredagskväll och jag antar att jag borde vara begraven i tentaplugg. Men istället tuggar jag i mig Toblerone som om det inte fanns någon morgondag. Vi hanterar alla skoltrötthet på olika sätt. Jag hörde ryktas att SVT tydligen sände Skärgårdsdoktorn ikväll. Det får bli så att jag kollar på det, går och lägger mig tidigt och sedan sticker upp i morgondagens otta och tar tag i allt då. Är dessutom så väldanz trött. 

Imorgon ska jag jogga lite, tror knappast knät håller för mer än så. Sjukgymnasten trodde att det var en lätt överansträngning men det tror nog inte jag, för då borde det nog ha släppt nu. Vilket det typ har gjort men ändå inte, det poppar upp när man minst anar det. När man åldras får man problem med knä och höfter. Känns bra att mitt åldrande har börjat nu. 

collapsin on yo doorstep

Våren är en sån konstig tid, den har alltid varit det för mig. Jag går runt och känner mig vemodig. Och så har jag dåligt samvete över okänd sak. Det känns som om jag har någon typ av framtidsångest som tar sig uttryck i att jag absolut inte vill släppa taget om den tid som är just nu. På just våren blir det alltid såhär. Kombinationen av känslor är lite obehaglig, vet icke hur jag ska förhålla mig till det hela. Diffusa, diffusa känslor. Och så försöker jag bota det med musik.

Utöver dessa konstiga sinneslägen går saker rätt okaj. Snart börjar vi packa ihop våra saker eftersom killen som vi hyr lägenheten av ska bo här i sommar. Och det ser inte bättre ut än att jag i sommar måste flytta hem till Wingårdsgatan och sova på soffan i vardagsrummet hos mamma. Mambo blir jag då enligt populärt språk, men man kan även kalla det för loser om man är lite mer barsk. 

Utöver detta är jag ganska sugen på sommar. Forskningen ska bli så väldans rolig att komma igång med på riktigt. Neuroneuroneuro. Namnnamnam. Jag sa precis till CF att om vi får en dotter så kan vi döpa henne till Cerebelle. Fick inget jättebra gehör för detta, men som allt i livet mjuknar det väl vid bearbetning. Ska sova nu.

D R E A M S

Jag tror att den här musiken bäst speglar hur det känns i kroppen när det är alldeles varmt och ljusblått ute klockan tio på kvällen. 

Annars sitter jag och pluggar inför tentan innan sommarlovet. Är i stort sett redan vemodig inför slutet av infektionskursen. Fast det kan ju faktiskt vara musiken och vårkvällen ute som för med sig den här dallriga känslan nu när jag tänker efter. Fast återigen så har det varit en väldigt bra kurs. Jag har insett att trots att infektion till stora delar handlar om diabetesfoten, så är det väldigt mycket spännande också. Det är till exempel stimulerande att teoretiskt plugga in handläggning av svår sepsis. 

Man riktigt ser framför sig hur man i en sådan dramatisk situation behåller huvudet iskallt, sätter in två venvägar, spänner på syrgasgrimman, femton liter full fräs, suger ut blododling och andra viktiga prover i ett nafs, öppnar kranen med ringeracetat, tar en lumbalpunktion på en minut och till sist, snabbt som en alert och rådig huggorm, drar fram sprutan med antibiotika. Alla blir friska, ingen blir ledsen. Åh ljuva drömmar. I verkligheten kommer jag antagligen för det första vattenbajsa i byxan vid åsynen av en så sjuk person, glömma bort hur man andas och pratar på samma gång utan att svälja tungan. Sen kommer jag slutligen faktiskt svälja min tunga i det allmänna tumultet och så får en mer rutinerad och ärrad person ta över spakarna. 

Ja, så får det bli. 

Sommer

Hejzhoppz! Åh vilken produktiv morgon. Klockan är snart halv elva men jag har redan nästan tvättat klart, pluggat rätt fokuserat i några timmar och nu ska jag fortsätta med detta fram till att jag åker ned på stan och träffar sjukgymnasten vid halv ett. Usch. Fram till för något år sedan var jag helt säker på att jag hade en grav läkarskräck, men när jag sedan tänkte närmare på detta tog det inte många sekunder till det att spektrat hade breddats till tandläkare, sjukgymnaster, frisörer och butikspersonal som man måste fråga om hjälp. Det är mycket man kan få ont i magen av. Och nu börjar jag såklart bli nervös för att gå till sjukgymnasten. Förstår inte vad denna mesighet kommer sig av. 

Hur som haver ska det bli skönt att träffa någon för knät, känns som att det blir bättre för varje dag som går men jag vågar mig inte riktigt på att springa än - och absolut inte springa intervaller eller häck. 

Imorgon åker vi i vilket fall till Kristinehamn, och det ska bli mysigt. Planerar att ta med mig mina goa skolböcker och lägga i en växel vad gäller tentaplugget. Wchich reminds me of att jag måste återgå till mina älskade infektionsstudier nu. 

Trött apa

Förstår inte hur jag kan vara skoltrött. Det är ta mig tusan helt obegripligt eftersom den här kursen är den roligaste och lugnaste hittills. Eller så är jag bara trött, kan ju vara det faktum att jag drack ETT (!?) och ett HALVT (?!!?) glas med öl igår. Herrejesus, min kropp är icke van vid alkohol för jag kände minsann hur diverse motoriska funktioner föll av igår, som sagt av sammanlagt ca 4 dl öl. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. 

Nu har jag suttit och försökt plugga i två timmar, har tagit mig igenom en föreläsning. Känns som en succé. Nej men ja. Blabla. I eftermiddag ska vi in till friidrottens hus och köra styrka, kan mitt knä behöva då det har börjat bli lite stelt på sista tiden och gör ont till och från. Det är alltid rätt lurigt med skadekänningar. Ibland är det verkligen ingen fara utan man kan springa på som bara den och så försvinner det lilla eländet, och ibland är det ett ödesdigert misstag och så vips har man en skada som man får dras med i månad efter månad. I detta fall vet jag inte hur jag ska göra, men har i alla fall bokat tid hos en sjukgymnast om en vecka, så vi får se vad han säger. 

Jag ställer mig även väldigt tvekande till diverse smärtstillande i samband med träning och smärta. Om det är en inflammation på gång någonstans, till exempel i en led, så innebär detta att vissa ämnen frisätts på platsen; ämnen som sliter på vävnaden och kan ge skador. Det kloka i den situationen borde ju vara att ta någon form av inflammationsnedsättande medel, till exempel Voltaren eller Diklofenak. Men å andra sidan döljer dessa medel de symtom man har (smärta) som är en varningssignal till kroppen. Risken med såna medel direkt efter en träning blir ju i så fall att man blir omedveten om sina eventuella symtom, dvs om träningen förvärrar det hela. LURIGT. 

Oh well, I-landsgnäll! Nu ska jag se vad vi haver för lunch hemma.