I'M A WHINER, BABY, OH YES I AM!

Hej. Jag är förkyld, mer än någonsin. Inatt gjorde min högra lunga så ont att jag inte kunde ligga på den sidan. Jag är ganska rädd för lunginflammation, inte för att jag tror att jag kommer att få det, men men. Jag har spenderat idag och gårdagens kväll med att gå runt hemma och verkligen tycka synd om mig själv, missat ett tårtkalas och bangat en frestande erbjudan om mysigt umgänge med Sara & hennes pal. Tilläggas kanske bör att jag verkligen knarkat te i hopp om bättring, men utan effekt. Runt två liter te de senaste två dygnen, jag skojar inte.

Jag har social abstinens.Och helst av allt vill jag bara krypa upp i soffan och sova/kolla på teve MEN det går inte eftersom min mormor&min... plastmorfar (?) gör anspråk på den kvällstid, då det sänds spännande shower såsom På Spåret o.dyl. Åååh.

I allafall;

Thermostatic - So Close So Near

Studio - No Comply.

don't test us, linje 17.

Idag har varit, för att uttrycka mig folkligt, en jävligt jobbig dag. Jag vaknar upp, glad i hågen och gött utsövd eftersom vi har sovmorgon, i tron att dagen har nothing but chill att erbjuda mig. Redan en timme senare, när jag står vid dörren, slås visionen i spillror. Min far har något stressat i blicken och jag uppfattar ord som "...bomber...avspärrningar... inställda bussar...", men informationen går någonstans på vägen förlorad och jag knallar lika obekymrad iväg mot busshållsplatsen. Där är det lika befolkat som Nagasaki var efter bomben. Jag anar oråd. Bussen dyker inte upp. Kan detta ha att göra med de mystiska antydingarna om en väpnad konflikt i centrum? Plötsigt verkar allt mycket tydligt, ett ljus går upp för mig ackompanjerat av ett mynt som faller ned. Jag grips av panik. Jag kommer inte att få åka stombuss idag. No chance in hell.

Som ett jagat djur springer jag hem igen för att hämta min cykel. Naturligvtis står den inte där. Naturligtvis står den där jag sist lämnade den; på Annas gård. Satan, satan, satan, tänker jag medan jag springer som en handikappad gnu genom Kålltorp, -2 grader och andan i astmahalsen. Gött att vara go. 20 minuter kvar till jag ska vara på bion i centrum. Satan. Jag cyklar för mitt liv där i vintermorgonen, jag vet att det handlar om liv eller död idag. Jag har inga vantar och mina händer domnar av på styret innan jag ens kommit till Virginsgatan; men det gör ingenting - vad är väl ett par händer mot en sen ankomst?

Fem minuter innan utsatt tid sladdar jag nonchalant in på grusplanen framför Hagabion med vindblåst hår och förlamade händer. En hjälte har stigit av sin cykel. Jag vet att jag har klarat mitt elddop - Västtrafik, you can't get to me now.

PK

Idag var dagen då jag efter mycket om och men tog ut mitt älskade fordon på vårbetet; jag talar naturligtvis om min cykel. Dagen till ära var jag också klädd i kläder som var mycket signifikanta för min children-of-the-revolution-period i nian.
Med röda ballongbyxor, min gamla skinnjacka som inte sett dagsljus på väldigt länge (och som till råga på allt faktiskt är dekorerad med arty che-guevara-pins), palestinasjal och converse cyklade jag hela långa vägen till stadsbiblioteket, och såg, till min oförställda glädje, helt antagligen ut som en jävla pk-trädkramare. Gött med nostalgitrippar, tänkte jag och susade euforiskt förbi de högervridna reaktionärerna i sina silverfärgade volvos. Och vart var jag på väg? Nalkades det möjligen ännu ett till PK-poäng bakom nästa trafikljus? Åh ja!
Självklart var jag på väg till stadsbiblioteket. Självklart skulle jag leta efter pretto-litteratur. Ytterligare två pk-poäng! Dock slog min politiska korrekthet i golvet samtidigt som jag upptäckte att "Biblioteket" inte hade några böcker inne av varken Boris Pasternak eller Michail Bulgakov. Blä. Cykeltur onödig, insåg jag och lånade på ren trots en spekulativ gothskräckbok av Edgar Allan Poe.

Hursomhelst, nu ska jag plugga och lite senare vankas soft filmkväll med kålltorpschicksen. En lugn helg. Hm.

such good days.

En underbart bra helg har gått till sitt slut och för en gångs skull är allt helt vansinnigt lugnt. Fredag var en fin dag med fint sällskap, likaså lördag som innehöll en audition, eh eh eh, party planning hos charles samt tintin senare på kvällen. Det här med dygnet-runt öppna caféer är ett underskattat koncept!

Men det är inte bara det; det är så mycket mer. Som att himlen faktiskt var ljusblå imorse när jag väntade på bussen, som att vi har en grymt go temavecka i skolan, nya ansikten, som att jag&charles snart fyller år och jag längtar, längtar, och våren, våren, våren, som visserligen är långt borta men ändå galet, galet nära. Tiden går så snabbt så innan man hinner blinka sitter man där mitt i maj och undrar vart tiden tog vägen. Ingen dag är förlorad, vartenda snöslask är värt besväret och så mycket mer.
Allt skit är värt det nu. Det här är ett nytt år och det känns helt okej. Varje dag är en ny chans en ny romans.

demand adventure

Demand adventure känns slagfärdigt och bra, jävligt innovativt och fräscht, typiskt TTA. Tänker jag och surfar runt, slösurfar är vad jag gör, istället för att lägga sista handen vid ett mediaprojekt som ska lämnas in i morgon. Fast det är helt lugnt, egentligen.

(Idag var jag i skolan till klockan tjugo i fem, hbt-möte var det för hela slanten. Vid det är laget borde jag få bli guldmedlem eftersom jag har varvat hela två utomstående som till råga på allt går på en annan skola. Jag vågar mig på att anta att det är någon form av rekord. Höh. Förresten så är jag orangehårig fortfarande, känns inte helt okej men vad gör man.)

Om man skulle ta och... hm.

Populär-listan #456; Schwarzkopf

Det finns saker man nästan bara inte står ut med. Som att det här är fjärde gången jag blonderar håret nu; ett fjärde sista desperat försök att sluta vara svarthårig, eller rättare sagt orangehårig. Håret är trasigt och...gult.
Det här är ingen hårfärgning - det är ett krig. Jag tänker fortsätta färga färga färga tills att det orangea försvinner om det så ska kräva att håret trillar av. Det här är fan krig. Det här är fan krig.

Update

På senare dagar har det hunnits med en hel del, vill jag lova. Det har rests utomläns, till civilisationens vagga; Värmland, men det nya året har även festats in. En helt okej kväll, präglad av en inte helt oangenäm känsla av att mest flyta runt med ett glas i handen mellan olika människor, utan att riktigt passa in, men utan att det faktiskt gör någonting. Softade intryck, fyrverkerier. Hursomhelst passabelt.

Efter denna afton blev det morgon. Vi åkte hem till mormor som bor i metropolen Kristinehamn, vad gör man, man läser och isolerar sig - gott mos.

För övrigt, på tal om gott mos så har jag lyckats slarva bort dyrbar kosmetika under nyårsnatten. Om någon känner att han eller hon plötsligt råkar äga en vit plastpåse med nyss nämnda vara kan den visa barmhärtighet och ge tillbaka godset. Tills vidare sitter jag i garderoben och ser ut som en tolvårig pojke från Litauen.

Mwah.