hoppig

Idag har varit en jäklans göttans go dag änna. Klockan tio infann jag mig (det här är ett normalt beteende bland läkarstudenter), på en SÖNDAG i skolan för att spendera lite tid i mikroskoperingssalen. Hängde i skolan till tre med mina kära klasskamrater, och lämnade därefter mitt ambitiösa skolliv och åkte och lyfte skrot istället med CF, som den karl jag innerst inne är.
Efter det här blev vi hungriga så vi åkte och köpte den godaste thaimaten jag ätit i denna stad, från Thai Samila på St Sigfrids plan. Åk dit och köp! Trodde dock att mina slemhinnesystem skulle avstötas och lämna mig som en geléboll på stolskanten eftersom den var så FÖRBANNAT stark. Oh well, imorgon blir det skola och mikroskopering again och jag funderar på om man ska orka ta cykeln. Känns nästan väl ambitiöst med tanke på att det är typ åtta kilometers ren uppförsbacke. Whopa.

SÄMZT

Ja, jag suger, jag är sämst på att uppdatera. Pest och satan. Sista tiden har präglats av en trist luftrörskatarr men den börjar släppa nu. Olägligaste tiden att drabbas av en sjukdom är veckan innan tenta! Mycket frustrerande och gnällframkallande att varva tentaplugg med ett hundra procent stillasittande liv.
Ikväll ska jag kolla på Lejonkungen i HD. Det värsta som kan hända i livet är att Mufasa dör när man kollar på Lejonkungen.
Jag förstår på tal om detta varför jag plötsligt blev så upprörd och oprovocerat superprovocerad av att se en hord på säkert 150 Friskis och Svettis-joggare som på samma gång lunkade runt varv på varv i Skatås. De var så... många. På samma gång. Jag började kallsvettas. Mina associationsbanor went bananas, och jag kände bara en okuvlig drift att bara klättra upp på en säker klippa och rulla ihop mig till en boll. Fly från situationen, som ett djur. Jag måste helt enkelt associerat till vad som hände den trygga patriarken, Simbas pappa, och förutsett mitt eget öde om jag hade råkat gå ut i banan utan att se mig för. Jag hade gått samma öde till mötes som Mufasa. Mosad, i dammet.

dessa dagar

Oj, oj. När man slumpmässigt läser skivrecensioner och söker upp musiken och oj, oj, oj. Ute blåser någon form av septemberstorm men här inne i mitt rum spelar jag den här musiken och det är lugnt och lagom varmt.
Hösten blir vad man gör den till, men jag tror att det är den årstid av alla som har mest potential att kännas bäst om man verkligen vill det. Det är som en enda marginal som man kan jäsa runt lite i.