vad hände med vitos son?

Mycket man borde. Ikväll kollade jag på Gudfadern och GOOD LAAAWD varför blev Vitos son så kallhamrad? Vito hade en mycket mer traumatisk barndom än sin son, som hade en hyfsat okej skyddad sådan, och ändå blev sonen i det närmsta psykopatisk. Vito, Vito, Vito - du hade i alla fall ett hjärta där bakom underbettet.

Kul grej: ibland tycker folk att jag är känslokall. Då har de uppenbarligen inte sett Michael Corleone. Jag framstår som en gråtmild, kristen tant jämfört med honom.

Jag fyller 18 om 2 dagar. Fast just nu är jag sugen på middag (ostgratinerade nachos), fast klockan är kvart över ett på natten så jag får väl antingen sitta och stirra tills det är dags för frukost eller bara sova bort mina svåra hungerkänslor. Ikväll är en kväll som skulle kunna användas till något annat roligare än att sitta här men eh hehe... nu sitter jag här så no complainin' från min sida.

zen-buddhism

Nuförtiden är jag bara lat_mask_91 (med en stilig sär skrivning) som blir lite upprörd när jag förväntas läsa min filosofiläxa, som ställer mig öga mot öga mot diverse svåra problem.
Vad vi sysslar med för tillfället just nu är metafysik. Det betyder "bortom fysiken" och jag har precis kommit på att jag litegrann är en jävla naturvetare inne i mitt kalla hjärta ändå. Jag gillar icke att det är sant men jag finner någon form av tröst i det som är, jag vet inte, logiskt och symmetriskt. När frågan om stolen finns oberoende om jag tittar på den eller inte kommer blir jag nästan grinig. Det är klart att den gör det. Universum finns även om jag inte gör det, deal with it dude.
Finns världen på riktigt? Hur kan jag vara säker på att andra människors medvetanden existerar? Hur förhåller sig medvetande och materia till varandra?

I mina tvära stunder har jag lust att lugnt och sansat stänga igen böckerna och vägra att ta ställning. Jag vet inte om världen finns på riktigt. Det kan jag nog aldrig få reda på och vara helt säker på. Det kanske bara är en dröm. Samma sak med andra människors medvetanden. Varför ska jag hålla på och tänka på såna här omöjliga saker?
Jag vet inte varför jag reagerar på det här sättet.

Men... det är ganska trevligt någonstans ändå med ett ämne får en stanna upp och fundera. Så jag antar att trots att jag blir provocerad... ja, nåväl, så gillar jag filosofi. Om varje ämne vore som ett barn så vore filosofi som en liten irriterande treåring som man först vill lämna bort till första bästa dagis eftersom den aldrig lämnar en ifred med sina eviga frågor, men som tillslut får en att fundera.
Naturligtvis skulle han eller hon hamnat på dagis ändå eftersom barn är riktiga pain in the ass i vilket fall, men jag skulle inte sluta fundera ändå.

make it into heaven

Ibland, ibland är 50 Cent den enda mannen som kan förstå mig. Med rader som
"I'm like Paulie in Goodfellas, you can call me the Don" är det svårt att inte älska honom. Jag och Sarvi kan konsten att romantisera det hårda livet on the projects, det ska ni veta. Och 50 är den enda som kan konsten att spell the shit out, if u know what I'm sayin.

Nu över till något som är mycket mer wigga: franska. När ska man någonsin börja orka med det "ämnet"?

no alarms and no surprises

Radiohead är ruggigt bra har jag kommit fram till. Ytterligare ett fenomen i världen som min farbror introducerat mig till. Tofu och Radiohead!

Till skillnad från mig i detta ögonblick, som verkligen inte har speciellt mycket att säga. Saker och ting är för tillfället väldigt stabila, ingen turbulens här inte. No alarms and no surprises, för att citera Thom Yorke? Och ja, livet kommer alltid att kunna levas parallellt med olika låtar som soundtrack.

döv

Jag är den enda personen i universum som lyckas få vatten i öronen av att duscha. Det är inte helt bra. Irritationskurvan smyger sig mot sitt maximivärde.