DAWN

Nu är klockan härliga kvart över tre på morgonen, och min plan är att så fort det blir lite ljusare gå ut och se efter hur Kålltorp ser ut i ett ljus som man sällan ser det i; klockan fyra på morgonen -ljuset. Det är lite twisted det här med sommaren; på vintern kan jag sova typ femton timmar i sträck och ändå vara hjärndöd som en frys, men på sommaren kan jag vara vakan, klarvaken, i dygn efter dygn och fortfarande känna en stark opepp på att gå och lägga mig.
Och fram till att gatljusen släcks fördriver jag tiden här på bloggen.
På vägen hem från Malevik, där jag var ikväll (fantastiskt) hände två konstiga saker. När jag skulle betala den jävligt dryga nattaxa-femkupongs-biljetten hem (taxegräns och skit) viftade chauffören avvärjande med handen och rycker på axlarna, i en gest som lyckades vara både vänlig och nedlåtande på samma gång.
"Behövs inte", sa han och jag gick, chockad och stel, och satte mig på sätet. Okej. Det är nog en dröm. Eller så menade han bara att jag skulle betala när jag kom till Nisseterminalen, tänkte jag uppjagat. Ja, så måste det vara.
Så när bussen bromsade in vid Nordstan gick jag, hederlig som jag var, fram till honom för att betala mina skulder som en fri man. Men, nej.
"Du behöver inte betala. Du är framme nu".
Och visst låter de orden så ödesmättade och allvetande? Du behöver inte betala.... du är framme nu...

Sedan, fast det var inte lika kul, började som vanligt en tokdepserat hög hippie på hållplatsen att prata med mig. (jag säger inte "som vanligt" för att skryta, utan för att det är sant - det är femte gången i rad under ganska kort tid som jag blir uppraggad på buss/busshållplats nu av någon i tjugotreårsåldern. Så bisarrt.)
"Verkligheten är bara skit. Man behöver den inte.", sa han suddigt.
Jag försökte verka förstående.
"Nej, det kan vara så ibland.", instämde jag allvarligt, "man kanske får fly ibland".
Det skulle jag inte ha sagt. Efter detta fick jag höra på en evighetstirad om hur hans verklighetsflykt såg ut - komplett med moln och rosa elefanter.
"Fast dom får absolut inte vara högre än en halvmeter. Då blir de hotfulla. Man ser hur det glöder i ögonen på dom då. Vilken buss ska du ta? Sjutton? Aha... där är det många elefanter!"
Här tröttnade jag.
"Ja, och blå krokodiler också.", sa jag trött.
Han tittade bara på mig. Länge. Men så:
"Det där är en väldigt vanlig missuppfattning. De är inte alls blåa. De är gröna!", fräste han. Och försvann.

Det här kanske låter sjukt. Men jag svär på att det faktiskt är sant.