tisdag eftermiddag

Pappa + tulpaner.

Jag har ingenting direkt att säga idag, mer än att det snart är påsklov. Längtar trots att det enligt SMHI ska regna mest hela tiden. Vi får väl se!

Drar mig förövrigt till minnes ett brev som skolan skickade hem i oktober, där de ödesmättat tillkännagav att "tiden efter påsk är en kamp mot klockan". Det var nog det effektivaste skrämslet de kunde komma på för att få oss att inse att det inte är en bra idé att ta ledigt en vecka i maj om man råkar ha ett omprov inplanerat då.

Kanske lika bra att slöa järnet nu medan tid är??

erev shel shoshanim

Vilken regnig dag det är ute idag... synd, då får man hoppa över att slava runt åttan. Jag är inte jätteledsen, jag har varit effektiv ändå. Vad annat återstår när man vaknar upp, inte kollar på klockan, antar att den är runt nio eftersom det är ljust ute och man känner sig utvilad - och slänger ett öga på klockan och ser att den är halv sju i ottan? Jag vet inte, jag försökte i alla fall somna om, men det kunde jag ju glömma. Vet inte om jag verkligen är utsövd eller om det bara är en illusion.
Istället, som den ivrige student jag är, slet jag fram fysik B-boken och satte tänderna (fingrarna) i kapitlet "Kärnan". Oh happy day! Malde igenom lite uppgifter, ackompanjerad av regnet och grönfinken (eller vad det nu är) som väckte mig.
Sen åkte jag och Lenny till ICA Kvantum och köpte mat för 800 spänn till hennes festliga fest ikväll, som jag för övrigt ska hålla mig borta från. Dagen hittills i ett nötskal. Undrar vad som dyker upp härnäst?

intolerans

Intolerans... i alla sina former är otäckt. Jag har själv varit sån - är delvis fortfarande - men jag försöker att ge mig själv ett rapp över mina egna fingrar för varje dömande mening jag formulerar i mitt huvud, för varje cynism jag utvecklar mot någon jag dömer. Jag vet inte hur det är med gemene man, men jag måste i alla fall kämpa för att se nyanserat på saker och ting, måste alltid kämpa för att inte bara ha en synvinkel på allt, nämligen min egen.

Jag är helt övertygad om att människan (well, 90% av mänskligheten i alla fall) är född fördomsfull. För att det är satans bekvämt med fördomar och kategorisering, enkelt och lättöverskådligt att knö in människor i fack. Och för det är bekvämt att umgås med de som är som en själv. Nu ska man inte ta andra som exempel och peka på hur fördomsfulla de är, så jag tar mig själv för att visa ett redigt exempel på en dömande, trångsynt och fördomsfull person.


Okaj. Hela högstadiet gick för min del ut på att gnälla över hur inknökad i ett fack jag var. Det var ruskigt synd om mig, för jag hade en etikett på mig. Buhu. Livet var tungt! Alla andra var dumma i huvudet. Jag? Jag var smartast av dem alla, helt klart, och den där etiketten var bara att beklaga. "Inte mitt fel att de är korkade."


Fast... vilken sextonåring är inte sån? Man är dogmatisk som en yngre version av Josef Stalin i den åldern. Inte heller tar jag tillbaka att det fanns folk som faktiskt var jävligt grisiga på skolan jag gick på. Men, det trista var att det liksom smittade av sig på alla andra, i mina dogmatiska små ögon. Folk som jag i dagsläget hade gett en ärlig chans, slösade jag då en massa ilsken energi på bestämma mig för att jag inte gillade, bara för att de hade en eller flera gemensamma nämnare med några enstaka dryga personer i min klass. De måste, resonerade jag, vara likadana. Vad fan! Jag vill kliva tillbaka genom tid och rum och slå mig, sexton bast och mizZföRstÅdD_tjej91 själv i huvudet med en slägga.


Jag hoppas att jag inte är sådan fortfarande. Okej, människor förändras inte, så jag är antagligen ungefär likadan, men kanske inte lika mycket i alla fall. För det provocerar mig något enormt när jag ser andra som visar prov på samma intolerans. I mitt fall var det typ "fotbollskillar" som jag drog över en kam - idag har jag hört att "det är representativt för muslimer" att spränga upp sig själva och andra i luften. Av två Sverigedemokraterna-anhängare i min närhet.


Och frågan kvarstår; grundat på ovanstående - vad har jag för rätt att bli upprörd när folk vräker ur sig nedtryckande generaliseringar till höger och vänster? Borde jag inte bara hålla mig väldigt tyst och lugn och begrunda mina egna brott?


Det är frågan. Fast, intalar jag mig, jag är i alla fall medveten om mina generaliserande spöken i garderoben. Mina snorkiga elitistspöken.... Jag hör hur de rasslar runt därinne, med kedjor och klot.


Så kanske vill jag bara ha sagt att man ska försöka rannsaka sig själv. Att världen är jääääääääääääääääääääääääääävligt mer komplex än vad våra endimensionella, fack-insorterande byråkrathjärnor kan inse. Att generaliserande fördomssspöken i grund och botten är något som bor i varenda liten hjärn-garderob, men att de paradoxalt men underbart nog, blir lite mindre tongivande när vi väl har blivit medvetna om dem. När vi har börjat höra dem.

21/3

På söndagen rekommenderar jag musik som är trevlig.

Markgraph

För att få er alla att inse att mitt liv inte bara enbart går ut på att ha panik inför det faktum att jag inte kan hitta ett förbannat jobb, tänker jag härmed briefa lite om vad om händer på andra fronter. Ibland har jag ju t.ex. panik över skolrelaterade saker eller vädret, och då förtjänar ni att få info om det också. Livet är en hård skola, men jag är en hård karl, så jag ska icke låta

detta ta över min blogg.

Något trevligt som hänt på sistone är att Lenny har hittat laddaren till kameran - så nu ska det fotograferas igen, för första gången sen i höstas. I söndags inledde jag detta med att föreviga de legendariska räkmackorna som serverades i Gothia Towers skybar. Vilket ställe. Platsen är som något från Brian Enos Shutov Assembly.

Livet annars? Det går sin gilla gång. En rastlös, segdragen väntan på våren kombinerat med tankar på framtiden. Känslan av att jag kan vara varsomhelst, göra vadsomhelst, och inte har mer än vaga funderingar i dagsläget angående vad jag ska göra om sisådär ett halvår påverkar egentligen inte mig jättemycket. Antagligen är det lättare att uppskatta nuet om man inte vet hur framtiden blir; antagligen är jag buddhist för jag tänker att det får bli som det blir.

Ett långt inlägg med många lösa trådar, utan slutsats. Who cares.

ANSTÄLL MIG

Nu har jag sökt runt 50 jobb och inte fått svar på ett enda. Allt detta medan folk runtomkring, i skolan och överallt, får svar på sina ansökningar och blir kallade till intervjuer alternativt blir infixade på något bra ställe, av någon släkting. Jag vete fan vad jag gör för fel. Kanske saknar jag bara den äppelkäcka attityden och det färgglada CV:t som krävs för att man ska "sticka ut från mängden" och "vara ett attraktivt val" för arbetsivaren.
Men jag orkar liksom inte hålla på och tramsa. Jag är inte den som säljer in mig själv med ett vinnande leende eller ett färglatt, spexigt CV. Mitt CV är en referenslista och innehåller inte några utsvävningar om alla mina characteristics som gör att jag blir den perfekte anställde. Det står att mina tidigare arbetsgivare var nöjda och att jag har körkort. Punkt slut. Enkelt och bra.
Vad är det som krävs egentligen? Tror jag droppar det här nu och söker in till högskolan direkt istället. Vilken himla glad och entusiastisk student jag kommer bli, jag som brinner för att börja plugga direkt!!!!!!!!!

en solig dag

Jag tittar ut genom fönstret och ser ut på en knallblå himmel idag igen. Vet inte riktigt om man kan kalla det här för en fin vinterdag eller en fin vårdag. En fin vårvinterdag? Igår satt jag i alla fall på min veranda och solade i en timme, det var fint men blåsigt. Idag blåser det ingenting och därför planerar jag samma sak idag igen, fast med lunch!

Ledig igår och idag, frågan är om det kan bli bättre...

Den soliga dagen till ära beslutar jag att lägga upp en bild från föregående vår, då det var grönt gräs och annat fint. Den här bilden togs på påskafton 2009, som var i början på april! Någon som tror att det ens kommer att vara barmark i början på april nu i år?