arvikarvikarvikarvikaaaaa

Muse är bra. Bliss handlar om avundsjuka på det sätt som jag känner den, och det är skönt att någon kan och lyckas med att förmedla de känslorna i en enda låttext. Avundsjuka är ett av våra absolut mest tabubelagda ämnen. Jag menar inte avundsjuka som i "åh, jag är så jäkla avis på din iPod" utan äkta avundsjuka - sån som man inte för erkänna att man känner. För visst lider vi alla av det? Jag kan i alla fall tala för mig själv när jag säger att en irriterande, stickande och obehaglig känsla av just avund är vad jag känner i dessa dagar.

På vad vet jag inte, det kan vara allt mellan himmel och jord, men känslan finns där större delan av tiden och får mig att skita i allt och alla och bete mig konstigt. För gräset är alltid grönare på andra sidan för mig. Man ska uppskatta det man har, visst, men mycket vill ha mer.

Det var ett jävla tjat idag - så jag går på det väsentliga!

Nu är det bara EN dag kvar till det att vi åker till Arvika. Ojojoj. Jag sitter här och är helt paralyserad. För tjugo minuter sedan skulle jag leta upp min biljett som fanns prydligt ihopvikt i min tidskriftssamlare. Trodde jag. Tror ni att den låg där? Några gissningar?

Nej, precis - naturligtvis låg den inte där. Jag funderade på om jag skulle börja torrhulka, hoppa ut genom fönstret eller bara sätta mig och stirra ut tomt i rymden. Inget av detta blev det. Tack vare att jag hittade den på ett ställe där jag kom ihåg att jag hade lagt den i samma sekund som jag såg den. Pling. Andas Så nu sitter jag är med min biljett och är lycklig igen, och har börjat fundera på en packlista! Jag kan ju bara tillägga att vädret för mitt älskade hemmalandskap Värmland ser ut på följande sätt:

Inte helt fel.

UPDATE

Sommaren har lett till att jag har blivit sjukt dålig på att uppdatera den här bloggen, men nu blir det ändring. Tror jag.
Läget nuförtiden är följande; jag jobbar, äter och sover. Jag sorterar galgar efter modell och färg på en välgörenhetsorganisation. Mer finns inte att säga om det förutom att det är sjukt tråkigt och väldigt jobbigt att stå på betonggolv i samma ställning i åtta timmar varje dag. Nog om det, jag gör det för pengarna och förbannar i mitt stilla sinne att jag tackade nej till mina tåg. Nu pratar vi aldrig mer om det här.

Men snart ska vi åka till Arvika i alla fall! Det är bara fem dagar kvar och hela jag verkligen spritter av iver. Komma iväg och sätta fart på sommaren. Musik + vänner + fest = en oslagbar kombination! Festivalpackningen är fullkomlig i sin icke-existens men kommer snart att transformeras till något värt namnet. Jag har visserligen ingen aning om vad jag ska packa ned men det kommer säkert att lösa sig, i alla fall med logistiken. Jag har faktiskt spelat tetris.
(Funderar även på om jag ska ta och boka biljetter till way out, men hittills är det lite för få bra band som ska spela. Lite färre band på klubbspelningarna och fler på själva festivalen hade inte varit helt galet. Peppen är vår!)

Rastlöshet.

Idag hittade jag två konstiga saker på mitt jobb. Det första var två kondomer, i en bibel. Det andra var två gula dukar med broderier på som föreställde solkorset. I mitt inre fick jag genast upp bilder av små nazist-tanter som satt och broderade och drack kaffe medan de lyssnade på paradmarscher som sjöng nationalsocialismens lov. Ganska sjukt.

THE WIND CANNOT UNWIND

I NEVER SALUTED THE SPECTACLE, BUT ANYHOW, YOU ARE EVERYWHERE THESE DAYS.

Making Evil

Imorgon är det sommarlov. Jag har inte riktigt tagit in det än, jag sitter mest och är förvånad över vart allt skolarbete tagit vägen. Sedan väntar fyra sköna lediga dagar innan jag börjar jobba vilket är ganska skönt. Den 10 juli slutar jag jobba och då är det fortfarande 1, 5 månad kvar av lovet. Underbart. Arvika ska ju också bli mysigt såklart, och Kreta. Och Way out West.
Den här sommaren ska bli bra, har jag bestämt. Sedan börjar tvåan och då är det full gas från första början. Sommaren om ett år är jag arton år och enligt lagen vuxen. Men inte än.

Annars är det trevligt med fotboll ikväll. Snart ska jag gå och köpa chips&dip (mghghamnabsh6567()&/%&/%&/NAMNAM) så att jag har något att äta medan jag ser Sverige göra bort sig på vår statliga television. Alltid lika festligt!

Jag sitter och lyssnar på en konstig remix av Pass This On, någon form av tranceversion. Blev helt chockad när jag fattade att de (något jäkla trance-band) hade snott den av Knife. Får man verkligen göra så? Eller rättare sagt; varför har The Knife gett bort upphovsrätten till en så bra låt? Jämför själva originalet med remixen. Vad hände??

DAWN

Nu är klockan härliga kvart över tre på morgonen, och min plan är att så fort det blir lite ljusare gå ut och se efter hur Kålltorp ser ut i ett ljus som man sällan ser det i; klockan fyra på morgonen -ljuset. Det är lite twisted det här med sommaren; på vintern kan jag sova typ femton timmar i sträck och ändå vara hjärndöd som en frys, men på sommaren kan jag vara vakan, klarvaken, i dygn efter dygn och fortfarande känna en stark opepp på att gå och lägga mig.
Och fram till att gatljusen släcks fördriver jag tiden här på bloggen.
På vägen hem från Malevik, där jag var ikväll (fantastiskt) hände två konstiga saker. När jag skulle betala den jävligt dryga nattaxa-femkupongs-biljetten hem (taxegräns och skit) viftade chauffören avvärjande med handen och rycker på axlarna, i en gest som lyckades vara både vänlig och nedlåtande på samma gång.
"Behövs inte", sa han och jag gick, chockad och stel, och satte mig på sätet. Okej. Det är nog en dröm. Eller så menade han bara att jag skulle betala när jag kom till Nisseterminalen, tänkte jag uppjagat. Ja, så måste det vara.
Så när bussen bromsade in vid Nordstan gick jag, hederlig som jag var, fram till honom för att betala mina skulder som en fri man. Men, nej.
"Du behöver inte betala. Du är framme nu".
Och visst låter de orden så ödesmättade och allvetande? Du behöver inte betala.... du är framme nu...

Sedan, fast det var inte lika kul, började som vanligt en tokdepserat hög hippie på hållplatsen att prata med mig. (jag säger inte "som vanligt" för att skryta, utan för att det är sant - det är femte gången i rad under ganska kort tid som jag blir uppraggad på buss/busshållplats nu av någon i tjugotreårsåldern. Så bisarrt.)
"Verkligheten är bara skit. Man behöver den inte.", sa han suddigt.
Jag försökte verka förstående.
"Nej, det kan vara så ibland.", instämde jag allvarligt, "man kanske får fly ibland".
Det skulle jag inte ha sagt. Efter detta fick jag höra på en evighetstirad om hur hans verklighetsflykt såg ut - komplett med moln och rosa elefanter.
"Fast dom får absolut inte vara högre än en halvmeter. Då blir de hotfulla. Man ser hur det glöder i ögonen på dom då. Vilken buss ska du ta? Sjutton? Aha... där är det många elefanter!"
Här tröttnade jag.
"Ja, och blå krokodiler också.", sa jag trött.
Han tittade bara på mig. Länge. Men så:
"Det där är en väldigt vanlig missuppfattning. De är inte alls blåa. De är gröna!", fräste han. Och försvann.

Det här kanske låter sjukt. Men jag svär på att det faktiskt är sant.

FROZEN

love is a bird
she needs to fly
let all the hurt inside of you die;
you're frozen, when your heart's not open.

It's been a shit day this far

Om två dagar har vi Drama B-premiär. Ingenting funkade på "genrepet" idag. Stress...
Ingen i min grupp dök upp med de grejer de skulle ta med.
Den bästa mattelärare jag någonsin haft sviker oss till förmån för en jävla slöfock.
"Bussen" (cancersjuk mammut är ett annars passande epitet) från skolan till Brunnsparken tog 35 minuter och hade ingen luftkonditionering. Femman därfirån till Sankt Sigfrids tog ungefär lika lång tid.
Jag glömde mitt ombyte i skolan och fick alltså komma på studentmottagning i skolkläderna (våtdräkten).
Jag har varit förkyld i fyra månader.
Jag kan inte ladda ner Embassys nya.