#91 I don't mean it yet I do it.

Jag har sjunkit in helt och hållet i ett moln av passivitet.
"Orkar inte" är min standardfras dessa dagar. De flesta dagar har jag varken lust eller ork att ta tag i något, vilket bara resulterar i att jag sitter framför datorn/ligger på gräsmattan, som en död fisk, och bara tittar upp i himmelen utan att tänka på någonting överhuvudtaget.
Under tiden är jag också världens sämsta kompis. Jag ringer inte upp de tappra själar som försöker sig på att få kontakt med mig, jag kanske inte ens svarar trots att jag ser att de ringer. Det är inte det att jag inte vill träffa dem, jag är bara helt slö inför det faktum att något händer. Mitt sommarlov knatar sakta bort mot horisonten och jag ligger på min gräsmatta som en findusfiskpinne och pallar inte att knata med. Varför blir det alltid såhär? Återigen min emogirl därinne bland proteinerna som går sig påmind antar jag.

Men men, jag har saker att skylla på. Ett sjukt jobbigt beslut har som ni (mina beloved close mates) vet tagits och jag antar att det är dess fel. Just nu känns saker och ting faktiskt inte alls bra i anslutning till detta. Hoppas att allt löser sig. Hoppas. Fy fan vad jag hoppas.

Förlåt att ni måste läsa det här, fattar inte ens varför jag skriver det i min blogg.

yankee doodle

Nu har min dator återupplivats från dödens rike. Den andas igen. Den lever. Min farbror satt igår och i förrgår och slavade i flera timmar med drivrutiner och annat basic, och nu ska jag lägga handen vid det ena sega installationsprogrammet efter det andra. Jag undrar hur många timmar det kan tänkas ta?

Det är varmt ute. Snart ska jag bada.

Soundtrack: Erik de Vahl - Summertime

Summer in the citü

Inga beslut är enkla, men de måste ändå fattas. Trots det är jag mer säker än någonsin.

Si je dois tomber de haut

Que ma chute soit lente

Je n'ai trouvé de repos

Que dans l'indifférence

Pourtant, je voudrais retrouver l'innocence

Mais rien n'a de sens, et rien ne va

EMOKID?

Jaha, gud gör det igen - beslutar sig för att festa till det lite X-tra. Men visst, I don't mind. Släng på mig magsjukan från helvetet bara. Kör på. Hela gårdagen spenderades på hotellrummet i min ensamhet och dödsskräck, idag spenderades på en flight som var lite väl hoppig för mitt tillstånd. Jetströmmar in my heart 4ever.
Som väl är mår jag bättre nu, men jag har inte ätit något på 47 timmar. Psykiskt sett är det här en katastrof eftersom jag missar Kent ikväll. Jag är på så FRUKTANSVÄRT self-pity humör att jag bara känner för att lägga mig ner under skrivbordet, rulla in mig i min matta och börja grina. VARFÖR?

i wanna be you

countryside

Jag är på landet, på landet finns en dator. Jag har bihåleinflammation. Mamma och pappa säger att det gör fruktansvärt och obeskrivligt ont att flyga om man har det, så min spända inställning till att flyga kommer inte direkt att slappnas av om jag på förhand vet att min hjärna kommer att, typ, implodera av smärta.

Jag saknar en massa människor, men kommer hem imorgon eftermiddag. På fredag bär det av till Kreta, till ett hotell vi har bokat i förhand. Jag och Linnea är själaglada över en ordnad svenssonsemester, mamma och pappa surar lite mer. Ha ha.

Saknar alla.

the times they are a-changing

Tack internet, tack, tack, tack. En natt är räddad. Jag älskar er. Allting kommer att bli bra och idag var sista dagen på mitt dassiga jobb. Nu ska jag leva thug-life framför upp till kamp hela natten. Pure celebration.

Sverrir alltså...

sentimental

Nyss hemkommen från Arvika. Jag skulle kunna skriva så mycket, jag skulle kunna skriva om citatboken och om konservbrukar. Om lufarromantik och om att tappa det. Men det gör jag inte. Jag vill bara förmedla hur bra det var. Vi ska dit igen, punkt. Enda ovärda kanske var vårt camp där man inte kände sig så himla bekväm/önskad. Men det är en sån skitsak i jämförelse med hur sjukt sjukt sjukt kul det var. Nu är jag bara utlämnad till nostalgins träsk och haösfluss. Längtar tillbaka.