ALASKA

Mina bryllingar bor i en liten stad som heter Juneau och ligger i Alaska.

whales

Jag tror att jag har blivit en gladare person på sista tiden. Jag vet inte vad det är, det är kanske våren. Idag när jag gick från spårvagnen hade jag verkligen, som jag brukade uttrycka det i nian; luft i mina steg. Luften bor i mina steg! Snart är februari slut. Eländiga dikter om snöslask och slamrande vagnar ska inte reciteras igen förrän typ december. Ibland kommer jag på mig själv med att sitta och skratta på vagnen.

night falls over kålltorp

Nu sitter jag här, lördag natt. Ikväll har jag träffat Sara, lite för längesedan jag gjorde det bara. Det kändes precis som vad jag behövde. Min skola är ganska liten så att träffa vem som helst som inte går i den känns som välbehövd qualitytime, någon form av frisk fläkt, jag vet inte.
Mysigt var det i alla fall och jag är så glad för både henne och Anna! Mer vettigt än så har jag väl inte att säga... förutom att helgen trist nog ser sjukt inbokad ut med massa plugg och tidigt i säng imorgon kväll eftersom vi ska vara i Marstrand klockan nio på morgonen, vilket betyder att jag måste åka hemifrån senast sju. Gå upp klockan halv sex en söndagmorgon är väl inte precis vad som står högst på min populär-lista. Jag hatar när varenda minut är uppbokad. Jag är inte gjord för sånt.
Det värsta är att min goa gamla gastrit börjar skrika efter uppmärksamhet igen. Just precis när den är som absolut mest oönskad. Naturligtvis bara för att jag för tillfället känner mig ganska stressad över saker som behöver tas itu med...
Över och ut, nu ska jag nog få lite ljuvlig SÖMN!

Skola.

Vart tog lovet vägen? Jag vet inte. Jag vet bara att peppen inför att gå till skolan igen inte har varit så här låg på år och dag. Det knyter sig i magen bara jag tänker på det. Inte för att jag vantrivs, inte på något sätt. Det är bara det att det plötsligt känns så jävla verkligt. Det är nu man ska prestera och vara kvicktänkt, det är nu det gäller.

Grundskolan kändes aldrig som någon riktig skola, lektionerna var sömniga saker som man satt av utan att riktigt lyssna på vad lärarna sa. Läxor var något man gjorde när man inte hade något bättre för sig, eller med ett annat ord nästan aldrig. Nu har jag börjat på en... riktig skola... och det märks.

Därför borde jag ta tag i en massa grejer, som ungefär fysik, jag borde nog läsa de 7384675 sidor vi har fått i läxa, men jag hatar fysik något så in i helvete. Fortfarande. Visserligen har vi bara haft två eller tre riktiga lektioner hittills så jag antar att det är upp till läraren att motbevisa mig. Han lär få ett tufft jobb!

Och jag lär få ett tufft jobb att hänga med i kursen om jag inte går härifrrån snart, slutar gnälla gnälla gnälla och tar tag i allt.

Lov

Lovet är precis som det ska vara; jag går och lägger mig runt fyra och masar mig upp ur sängen vid tolv. Jag går runt i pyjamas halva dagen och lyssnar på Secrets Adrift. En softad verklighet, typ, men det är allt jag ber om.
Idag ska nog jag och Anna waterpipa en stund om andan faller på. Ja, det är typ det som händer idag. En annan sak är att jag måste läsa ut Mästaren och Margarita så att jag kan skriva en romananalys, men det låter som något jag kan ta tag i senare och göra i natt. Michail Bulgakov känns definitivt som en nattförfattare. Jag kan dygna. Oh yesssss, allt för dig Michail. Pasjalsta.

Och nu har jag äntligen fått tummen ur och köpt Arvikabiljett. Härligt! Jag såg häromdagen att Kocky kommer och bara det är ju en stark anlednig ensam i sig själv att åka... sen stör det mig inte direkt att Saul Williams kommer också. Wiiiiih. Pepp! Nu känns det som att jag borde byta om och duscha och 76639367 vara aktiv.

YESTERDAY'S THEOREM

"through clanking wheels, through chrurch bells ringing - a hired cab will take you where
the town has ended, where the showers are louder still than ink and tears."

Spårvagnen är helt tom, det är natt här trots att staden pulserar av liv bara några kilometer bort. Här är det natt. Hjulen skramlar tomt precis som på Boris Pasternaks tid, utroparrösten hänger sig och upprepar på ett spöklikt sätt "ändållplats - ändhållplats - ändhållplats - ändhållplats" gång på gång som ett mantra. Jag går av vagnen med en kall känsla i magen.
Det är natt här och gatorna är helt tomma, jag svär på att någon harklar sig, högt, i en portgång. Ljudet studsar mellan husväggarna, förstärks, och jag vänder mig om. Ingen är där. Jag skyndar på stegen. Gå framåt. Framåt. Någonstans bråkar någon, men jag hör inte riktigt. Hjärtat slår.

Gårdagens teori skapade ett monster, ett spöke som går efter mig än idag, och jag vänder mig om - men det är ingen där! Ingenting vi sa igår stämmer idag. Framtiden är osäkrad som en billig handgranat och hänger på en skör tråd av jag vet inte. När jag kommer hem är jag genomfrusen. Inga element i världen kan ta bort någonting. Inga täcken är tjocka nog, inga lampor lyser starkt nog.

gäh.

Trots en skitkass start på min födelsedag artade den sig till något helt klart godkänt. Mina föräldrar kände sig naturligtvis föranledda att börja bittertjafsa om någon tröja med min lillasyster mitt under födelsedagsfikat. Jag antar att de gillade det bitterljuva i situationen för de hade vissa svårigheter att släppa ämnet. Jaja, whatever. Synd om Linnea bara.
Sedan kom Charlo över och vi handlade, lagade mat och tog emot gäster. En heltrevlig kväll som tog slut någon gång runt ettiden. Efter detta var det dags för pass 2, som var mycket mer småskaligt och något mer suspekt; jag, Anna&Sara bestämde oss för att det var dags för en efterfest á la Kålltorp. Ja, det var värt, mycket värt, sängdags vid fyra då vi var döda av trötthet. Jag vill passa på, genom detta offentliga forum, att tacka alla för en helt underbar dag! Nu är det bara ett år kvar till jag kan flytta till Tunis, Montreal, Lop Nor, Samarkand eller något helt annat ställe utan mos och fars godkännande. m - 1, liksom, för att uttrycka det matematiskt.

Men, underbart är kort, ack så kort. Idag har varit en sjuk dag. Min förkylning vill inte släppa! När vi lyssnade på en novell med klara inslag av mjukporr på franskan idag (!) så satt jag naturligtvis och flåsandades med öppen mun för att min näsa är helt... täppt. Jag måste ha låtit som en, typ, kåt fjortonårig gosse. Underbart!
Sen när jag kom hem vid fem satte jag mig vid datorn för att jobba med min hemtenta. När jag tittade på klockan i nästa sekund var den halv åtta. Halv åtta! En hemsk känsla av att dagen bara har försvunnit... i matematikens dimgrå töcken.
Förhoppningsvis kommer bilder från lördag hyfsat snart. Tills dess; Stay tuned!

Pisat o fevrale navznryd

Just nu är jag mest nervös över att inte hinna bli frisk till imorgon. Imorgon är min och Charlotts födelsedag och jag kan inte riktigt med tanken att mina bihålor inte slutat värka tills dess. Alltså ser det ut som om det blir ännu en hemmafredag i teets, tevens och chillens tecken, inte mig emot visserligen, bara jag är fit for fight tills imorgon. Jag undrar om det är något bra på teve, jag såg att det var 1900 men jag vet faktiskt inte om jag orkar med något så seriöst och svårsmält tills dess...eller, ja, det är inte svårsmält men ni förstår säkert, mina ambitioner ligger mer i nivå med typ... scrubs den här kvällen.

Jag hörde förresten någonstans att alla män gnäller som om det vore jordens undergång varje gång de blir förkylda; ingen kvinna kan tydligen förstå de helvetiska kval en förkyld man kan tvingas utså. Jo, snubbar, jag känner med er. Jag känner som en man! Jag förstår er!

Är detta uttråkans gräns? Åh...