Ytterligare ett inlägg

Dagarna går i rasande takt och jag gör mitt bästa för att hänga med i det hisnande tempot. På sista tiden har jag varit så trött att allt utöver det absolut nödvändiga (plugga, städa, laga mat etc etc) fått stryka på foten. Tyvärr så blir det i 90% av fallen en negativ spiral när man gör så - när man t.ex. slutar träna och slutar ta sig tid att träffa sina lekkamrater ute på gårn - och sitter inne på kammarn och hukar över alla måsten, ledsen och krökt som en skrumpen ostbåge. Antagligen med samma hudfärg.

Dock har jag självdiagnosticerat min trötthet som järnbrist och har börjat med järntabletter igen. Placenbon var så mäktig att jag flög fram när jag sprang ute i skogen förut, kalla mig gärna Xtreme Speedstah. Nej skämt åsido, jag tror stenhårt på att ta sig tid till annat än bara plugg och trök. Orkar man ge sig ut i skogen och springa till exempel så är det guld värt för både ork och koncentration under långa apatiska timmar med böcker, räkningar och disk. 

Vad det gäller följetongen "Hanna möter sin ångest i dissektionssalen" så har berättelsen tagit en helt oväntad vändning. All gråt i halsen och knäsvaghet bara rann av mig när det väl var dags att bli lite mer delaktig i själva undervisningen och helt plötsligt så stod jag där, och funderade helt plötsligt bara på vad det var för strukturer jag såg och hur det kunde vara relevant för att lära sig mer. Det är verkligen konstigt hur man på något sätt drar igen dörren för en del av sitt medventande och vid någon punkt helt plötsligt ser saken på ett annat sätt, och hur allt obehag och all ledsenhet i den konstiga situationen krymper undan till ett intet.

Det handlar inte om att inte respektera eller känna för de människor som valt att donera sina kroppar - verkligen inte. För mig handlar det inte ens om att se kropparna rent objektivt som kursansvarige föreslog som en möjlig strategi för att hantera den ovana situationen. Jag vet, och väljer faktiskt att aktivt tänka på, att det här en gång var männsikor som gick runt och pratade och lagade middag och åkte till jobbet. Och det enda jag känner inför den tanken är en helt överväldigande respekt för dem. Men samtidigt så känner jag också så väldigt starkt att den här personen är inte här längre - den finns någon helt annanstans än i vår undervisningssal. Vad som finns kvar är på något sätt bara den fysiska kroppen. Med det i bakhuvudet känns det lättare. Vad jag kan göra är egentligen bara att känna tacksamhet för att jag får möjlighet att lära mig något. 

Ja, det om detta. Nu ska jag sova efter en lång dag. 

Citrus, röda bär och karamell

Nu äntlich är vi inflyttade! Eller ja... vi har bott här i två veckor redan men varit berövade på internet så därav ingen uppdatering om detta spännande förlopp. Just nu är jag lite trött efter en lång dag så jag orkar inte riktigt entusiasmera mitt skrivsätt så att ni inser hur mycket jag trivs, men det gör jag i alla fall. 

Kände mig helt sjukt produktiv när jag förberedde morgondagens middag redan nu ikväll så att jag hinner träna imorgon. Det är nästan jobbigt hur huslig man blir när man flyttar hemifrån. Eller jag vet inte, jag kanske bara är patologiskt snål som vanligt och ser alla rotfrukter, kål och lök som vi lagar till här hemma som ett väldigt effektivt sätt att inte plöja ned pengar i Café Anatomens pengastinna fickor.

Anatomin är inte riktigt så överjävligt jävlig ändå trots allt, eller så är det bara att jag har vant mig vid att plugga ordentligt i skolan och inte gnälla så mycket trots att jag är i skolan vid åtta och drar hem vid fem. En sak som dock känns lite halvbekväm är dissektionerna som drar igång nu snart - den skräckblandade förtjusning jag kände först känns nu mest som skräck. Förra veckans besök för dissektion av gav ingen direkt mersmak, tyckte bara det kändes absurt att hålla på med preparaten. Klart man lär sig mycket men jag är inte den som tacklar död och formaldehyd på ett avspänt och uppskattande sätt. Nog om detta, vi får se hur det känns nästa vecka när diss-blocket drar igång fo sho. 


Och sist men inte minst så vill jag lobba för teet "St Petersbourg" av märket Kusmi. "Citrusfrukt, röda bär och karamell". Mumma. Herå pips.