Igår var jag i Kungsladugård och sa hejdå till Lottis. Hejdå som i att jag inte kommer att se människan på mer än tio månader. Har verkligen inte greppat att hon faktiskt ska åka. Till USA. På måndag. Usch.
Allt kändes som avsked på många sätt och när jag sedan skulle hem och började promenera i mörkret mot spårvagnshållplatsen kom allt det nya över mig och sen var jag tvungen att hoppa av spårvangen vid Vasaplatsen, bara för att det kändes som att jag höll på att explodera, eller något. Jag gick jättelänge, men det hjälpte inte. Det var den där äckliga känslan av tomhet som alltid lägger sig över en som en tjock ångestfilt när det är dags för olika sorters uppbrott. Man kan gå hur länge som helst men man kan aldrig gå ifrån sig själv. Man går bara sönder.
Men Lottis, du kommer få det underbart där borta i väst! Jag känner det på mig. Och sen när du kommer tillbaka ska vi åka till Arvika och baka cheesecakes och tusen andra saker och det kommer att bli marvellous.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar