Gjord av krita

Oj. Jag har aldrig haft ett jobb där jag känt mig så otillräcklig. Fipplar med katetrar så att kisset skvätter över mina bara underarmar, torkar bajs, bajs, och lite mer bajs. Hela tiden med tanken att jag som ny och inkompetent på den redan underbemannade avdelningen bidrar till att hela arbetssschemat förskjuts med timmar eftersom jag tar på tok för lång tid på mig med varje boende. Jag blir svettig av att trycka bort larmsamtalet från gamlingen två rum bort för att jag redan springer mellan två rum med två sängliggande, nedbajsade och plågade stackars människor och inte hinner med en tredje. Och så jävla förvirrande det är när de andra som jobbat åratal på avdelningen tror att man kan jobba självständigt efter tre dagar. Så arg och besviken och ledsen och frustrerad man blir av att hela tiden känna att man ligger ca femtio steg efter - och att den som betalar priset är den sjuka stackars skröpeln som man inte hinner gå in till.

Och oj, så mycket det känns när den cancersjuka gummans man skriker åt en för att man inte vill ge medicin till hans fru som inte står på signeringslistan. Och att denna man sedan till råga på allt, på något sätt, fått reda på att man pluggar till läkare (åh vad det är värt att hålla käft om det), och sedan under middagen beklagar sig inför alla de andra gamlingarna och högljutt betonar vilken oduglig människa man är - och helt opassande som blivande läkare. Medan jag står framför hela gänget och serverar denna man hans kalvfrikassé med potatismos. Frågar tillkämpat neutralt om han vill ha saft eller lättöl till maten och sväljer gråten i halsen. 

Det som tröstar är i alla fall att jag går hem från arbetet med vetskapen att jag är ledig från det åtskilliga timmar innan jag måste gå dit igen - men mannen till den cancersjuka lilla tanten kan inte gå ifrån sitt liv. På ett sätt är det klart att han är frustrerad och maktlös inför situationen han befinner sig i och att det här antagligen är en extremt ofödelaktig sida av hans sammansatta personlighet - men hur mycket jag än försöker att inte ta åt mig gör ändå orden så jävla ont. Jag vet exakt hur dålig jag är på det här jobbet och det svider verkligen när att få det uppkört i ansiktet. 

Hemma gråter jag ut någon liter snor och tycker episkt synd om mig själv. Sedan kommer CF och vi springer runt åttan. När jag kommer hem känns det nästan okej igen, det hela.