Fredag kväll

Hej!
Här kommer ett pretentiöst inlägg men ni får bita ihop.

Fredag kväll igen. Gud så härligt efter en vecka ute på klinik igen, hade nästan glömt bort hur det är att dra på sig vita kläder och traska fram och tillbaka i kulvertarna mellan olika avdelningar. Just nu neurologkurs med två dagar i början av veckan på strokeavdelning och två veckor på en vanlig neurologisk avdelning.

Jag vet inte vad jag ska säga om neurologi egentligen. Det har alltid varit det jag sagt att jag vill jobba med och det jag känt mig mest motiverad att plugga. Och så är det fortfarande, men oj oj oj. Jag förstår alla som ryggar inför det. Diagnoserna är tunga och i många fall fruktansvärda, fruktansvärda, fruktansvärda och efter första dagen på den neurologiska avdelningen kändes det som om jag hade en tung sten mellan lungorna istället för ett hjärta. Gjorde det svårt att andas.

För vissa saker man ser känns som om de aldrig släpper från en på riktigt, och en del sjukdomar kommer man kanske alltid att hata mer än andra. Många av de neurologiska sjukdomarna är just såna. Hjärntumörerna, dessa vidriga, vidriga knölar. Parkinsons sjukdom. Man hatar dem, man är skräckslagen inför dem, men samtiigt finns viljan där att slåss mot dem. Göra vad som går. Usch. 

Och perspektiv, kära vänner, det får man. Med ben som bär en framåt i snabb takt, fingrar som kan hantera en penna, ett ansikte som speglar ens känslor utan att stelna i en mask frikopplad från allt vad emotion heter. Tacksam.