onsdag 26 september 2012

Ytterligare ett inlägg

Dagarna går i rasande takt och jag gör mitt bästa för att hänga med i det hisnande tempot. På sista tiden har jag varit så trött att allt utöver det absolut nödvändiga (plugga, städa, laga mat etc etc) fått stryka på foten. Tyvärr så blir det i 90% av fallen en negativ spiral när man gör så - när man t.ex. slutar träna och slutar ta sig tid att träffa sina lekkamrater ute på gårn - och sitter inne på kammarn och hukar över alla måsten, ledsen och krökt som en skrumpen ostbåge. Antagligen med samma hudfärg.

Dock har jag självdiagnosticerat min trötthet som järnbrist och har börjat med järntabletter igen. Placenbon var så mäktig att jag flög fram när jag sprang ute i skogen förut, kalla mig gärna Xtreme Speedstah. Nej skämt åsido, jag tror stenhårt på att ta sig tid till annat än bara plugg och trök. Orkar man ge sig ut i skogen och springa till exempel så är det guld värt för både ork och koncentration under långa apatiska timmar med böcker, räkningar och disk. 

Vad det gäller följetongen "Hanna möter sin ångest i dissektionssalen" så har berättelsen tagit en helt oväntad vändning. All gråt i halsen och knäsvaghet bara rann av mig när det väl var dags att bli lite mer delaktig i själva undervisningen och helt plötsligt så stod jag där, och funderade helt plötsligt bara på vad det var för strukturer jag såg och hur det kunde vara relevant för att lära sig mer. Det är verkligen konstigt hur man på något sätt drar igen dörren för en del av sitt medventande och vid någon punkt helt plötsligt ser saken på ett annat sätt, och hur allt obehag och all ledsenhet i den konstiga situationen krymper undan till ett intet.

Det handlar inte om att inte respektera eller känna för de människor som valt att donera sina kroppar - verkligen inte. För mig handlar det inte ens om att se kropparna rent objektivt som kursansvarige föreslog som en möjlig strategi för att hantera den ovana situationen. Jag vet, och väljer faktiskt att aktivt tänka på, att det här en gång var männsikor som gick runt och pratade och lagade middag och åkte till jobbet. Och det enda jag känner inför den tanken är en helt överväldigande respekt för dem. Men samtidigt så känner jag också så väldigt starkt att den här personen är inte här längre - den finns någon helt annanstans än i vår undervisningssal. Vad som finns kvar är på något sätt bara den fysiska kroppen. Med det i bakhuvudet känns det lättare. Vad jag kan göra är egentligen bara att känna tacksamhet för att jag får möjlighet att lära mig något. 

Ja, det om detta. Nu ska jag sova efter en lång dag. 











1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för ett tänkvärt och fint inlägg!