Jadå, 2011!

I might be wrong
I might be wrong
I could've sworn I saw a light coming on

I used to think
I used to think
There was no future left at all
I used to think

Open up, begin again
Let's go down the waterfall
Think about the good times and never the bad
Never the bad

What would I do?
What would I do?
If I did not have you

Open up and let me in
Let's go down the waterfall
Have ourselves a good time, it's nothing at all
It's nothing at all
Nothing at all

Never look back
Never look back

2011 kan förhoppningsvis bara bli bättre. Nu lägger vi 2010 bakom oss och försöker att skita i saker som gör oss ledsna. Lev livet så som du själv mår bra av, det är fan ta mig för kort för att levas i någon annans fotspår.

GOTT NYTT ÅR KÄRA LÄSARE!

Hejdå 2010

Nu tänkte jag skriva ett avskedsbrev till 2010. Det är mer som ett klagobrev när jag tänker efter.

Hej 2010. Nu går snart ditt hyreskontrakt i mitt liv ut och jag tänkte ta och säga hejdå en gång för alla när jag ändå har lite tid. Tyvärr så tycker jag inte att vi kom så bra överens. Vårt förhållande har gått upp och ner, med betoning på ner. Det var ganska nice i början, men jävligt segt allt eftersom! Januari och februari var nog lite av vår smekmånad, det var snö ute och filmfestival och jag tycker vi hade det mysigt trots att det var -400 grader ute. Men vad fan hände sen i mars? Var du tvungen att göra en av mina närmaste så sjuk? Jag vet inte, men det kändes lite horigt av dig faktiskt!
Jaja, vi gjorde det bästa vi kunde och jag tror att det håller på att bli bra nu, äntligen. Men ändå, du får inte skrämmas så.
Visserligen skulle jag vilja tacka för studieresultaten som jag fick på studenten, de var fina. Och jobbet på psyket var också roligt. Plus på vädret i juni och juli med.
Men VAD FAN gjorde du med mitt ben i augusti?! Det var verkligen helvetes jävla dumt och det gjorde ont. Man ska inte slå sin fru. Dessutom är det tråkigt att gå med kryckor. Jag vet inte om du försökte kompensera ett eventuellt dåligt samvete när du spontanbokade en resa till Umeå några veckor senare. Eller så försökte du bara lappa ihop vårt förhållande som då hade börjat kana utför en riktigt brant och hal nedförsbacke. Det verkade väl vara en bra idé i början, men det slutade med att jag avbröt och åkte hem. Jag antar att du tog det som en provokation då och hämnades genom att vägra låta mitt defekta ben läka. Nu de senaste månaderna har vi väl bara försökt att stå ut med varandra, omgivna av arbetslöshet och sjukgymnastik. Jag har sett fram mot vår skilsmässa, och har faktiskt inte ens orkat låtsas tycka om dig längre, din lönnfeta chauvinist.
Näfan... jag är ganska glad att du flyttar ut nu faktiskt. Jag vet inte var ni år tar vägen när ni blir vräkta, men det kanske finns något ungkarlshotell eller nåt nere i stan du kan ta in på. Japp, jag tror det var allt faktiskt.
Tack och hej, leverpastej.

Shhhhooooo

Idag åt jag något väldigt norrländskt till frukost. Polarknäcke med mesost, riktigt värt. Jag ska tvinga Lonzi att gå till affären och köpa det sen. Idag är en av de norrländskaste dagarna i mitt liv... jag sitter i lusekofta och tittar ut på det -13-gradiga isvädret utanför och bävar för att sticka ut i Skatås. Men jag är ganska macho så det ska nog gå bra, fortsättning följer.

CE JEU

Nu är det julafton och jag har dragit mig tillbaka till min kammare ett litet tag för att spendera tid med mig själv en stund. Julen är ganska påfrestande för den som har en introvert personlighet såeeeeh det här är som lite rehab för hjärnan i mitt fall. Imorgon kommer mina hyperaktiva kusiner hit så jag måste nog fan ladda med julgodis och sömn för att inte få ett sammanbrott när jag förväntas leka järnet med de små liven imorgon... Igår kom förresten all info inför terminsstarten från läkarprogrammet hem i brevlådan, världens fetaste hög ungefär. Helt okej lektyr till lunchen om man säger.

Nu har jag en sockerchock och ska gå och hoppa lite någonstans för att få utlopp för min enorma energi. Jag känner mig som killen på bilden förutom att jag inte ska jaga maneter med håv. Önskar dock att så var fallet. dkjpt vy5897yn 95äy! god jul 4u82 pty29p!

Paus

Tar en välbehövlig paus från julklappsinslagandet - en lika blodig och smärtsam historia varje år. Det hade varit fint att kunna briljera med hela händer och jämnt inslagna paket istället för sönderbrända knogar med intorkat lack och stearin över sig, men man är väl karl och får se det hela som skador från fältet. Egentligen är pynt, dekoration o.dyl. en syssla för fruntimmer, käringar och övriga. Ni läsare och familjen borde alltså enkom vara djävligt tacksamma att jag sitter här och bejakar min mjuka sida. Och jag får bonusen att se det som ett sätt att utveckla nya sidor hos mig själv.

Nej, jag skojar bara. Det är urmysigt att slå in paket!! Egentligen borde jag bada mer bastu och få spö så att jag växer upp någon gång.

Jag vill ha allting!

Ja, knäpp är precis vad jag är... för just nu sitter jag och längtar efter våren. Ignorera julen bara, vår vill jag ha. Antagligen är jag sämst i universum på att uppskatta nuet. Fast det kanske har att göra med att jag bara ser fram emot allt som våren kan ha med sig? Efter den här värdelösa hösten känns det som att sitta med en oöppnad Aladdin-ask framför sig när man tänker på allt som faktiskt är på gång.
Jag längtar till den 17:e januari då skolan kommer igång - jag är bajsnödigt taggad på att börja med en utbildning som jag verkligen tror kommer bli förjävla spännande! Jag längtar till att fortsätta att bygga på den lilla löpning jag faktiskt får göra nu. Om allt går som det ska (peppar peppar...) får jag springa över kilometern inom loppet av 2 veckor. Må vara patetiskt för någon som sprungit flera mil per vecka en gång i tiden, men fyfaaaaan satan vad helvetes skönt att vara på benen och springa runt i skogen igen, trots att det hela just nu är mer sjukgymnastik än träning. Hoppas skadan aldrig ger sig tillkänna igen!

Fylla 20 blir säkert också kul, det har jag aldrig testat tidigare...

göra tvärtom

Nu ligger jag och jäser i min säng efter att jag och min goda lillasyster ordnat ny layout till bloggen. Jag är fett mätt och har ätit en herrans massa godis - nu ska jag kolla på Upp till kamp och sedan gott somna in i sockerkoman. Livet just nu är rent groteskt chill, jag tänker vara jävligt lat och dekadent ett tag till, för min livsstil i höst har mer eller mindre trasat sönder min hjärna, tagit all min kroppsvikt ifrån mig, reducerat mig till en klen neurotiker och lämnat mig som en geléplätt vid ruinens brant. Typ.
No more, I tell you, no more. Näfan... nu skiter jag i allt fram till den 17 januari. Jag tar jullov. Jag förtjänar't. Tjingeling.

Värt att veta!

"Sprid kunskap, inte rädsla!

Failed, Foiled and Sucessful Terrorist Attacks in Europe 2007-2009

Total: 1316

Islamist: 3 (0,2%)

Separatist: 1166 (88,6%)

Left-wing: 89 (6,8%)

Right-wing: 5 (0,4%)

Single-issue: 8 (0,6%)

Not specified: 45 (3,4%)

Source: EU Terrorism Situation and Trend Report TE-SAT 2010 (page 50)"

Snodde dessa siffror från kanon-Jesper Saléns blogg (där även en länk till källan finns). Jävligt tänkvärda och nyttiga siffror att ha beredda i bakfickan när det nu antagligen kommer att hoppa fram skogstokiga islamofober, sverigedemokrater och andra knäppisar i vart och vartannat hörn för att påtala hur "farligt det är med islam".

Vi måste visa att vi svenskar är större än att dra farliga paralleller mellan galna individer/organisationer och en hel religion och dess utövare. En självklarhet kan tyckas men det tål att upprepas, uppenbarligen.

WoW

Jag sitter och spelar World of Warcraft såhär på eftermiddagskvisten. Man måste ju vara lite open-minded och se vad det är alla pratar om. Egentligen tycker jag inte alls det är kul och spelar typ inte ens frivilligt. Det händer dessutom inte att jag blir besviken och arg när jag blir dödad av en jävla hor-tristal-farmland-bonde när min quest är att sno hans äckliga jävla pumpjävlar som man säkert ändå inte kan äta. Nejdå...

LÅT MIG SNO PUMPORNA IFRED, DITT AS!!

gödt mohz

Är nöjd med livet just nu, men en resa till solen hade inte varit fel.

Idag har jag gjort absolut ingenting, AND I FREAKIN' ENJOYED IT, FAKKAZ!

att både ha kakan och äta den

Vilken bra idé det var att hoppa av läkarutbildningen i Umeå. Vilken bra idé att man vågade vara lite dumdristig och satsa allt på ett kort; att man skulle komma in i Göteborg istället. Inget mer jobbsökande, inget mer oroande inför högskoleprovet. Bara jag och min feta champagneflaska!!

Vilket yrke. Fan vad kul!! 

tar tillbaka

Det snöar ute, och jag lyssnar på musik som jag lyssnade på för knappt ett år sedan, eller rättare sagt en specifik låt. 

Hängslen och bälte

Är det ett tecken på att man har börjat personlighetsförändras om man går in på "Bekväma skor" vid Ullevi och köper ett par ortopediska jobbskor +  en anatomisk sula, efter att utförligt ha bett expediten om hjälp? Jag vet inte. Men den gamla Hanna hade antagligen bara klampat förbi affären vidare mot en ny arbetsdag iklädd tennisskor (trots att det var tolv minusgrader), för att det är "dyrt och gay" med såna excesser som "bekväma skor - tuffare än du tror". Vad är nästa steg; var ska detta sluta?

Cykelhjälm inomhus? Pistol under huvudkudden? 

Kan inte sova.

Att släppa taget.

Hur svårt kan det vara?

Hur svårt kan det vara att öppna handflatan och göra sig fri från sitt eget järngrepp?

Ett järngrepp som så krampaktigt och skräckslaget håller fast vid något som i längden skadar både en själv och andra?

Varför har greppet från början fastnat i det där paralyserade klamrandet?

 Och vad är det som gör att man sedan låtit greppet stelna och snärja en i en helt förvriden och låst nacksving? Släpp, idiot, du lever bara en gång. 

Lycka till

Ska springa lite snart. För första gången på runt fyra månader. Det känns patetiskt och farligt på samma gång. Om jag känner min tur rätt så kommer det sluta med att jag slår upp skadan igen. Men man måste ju börja någonstans. Usch. Önska mig lücka till.

hanna_e_tRöTtt ;ppPp

Jag illustrerar min massiva eftermiddagströtthet genom att servera en färsk webcambild. Den var tänkt att display:a mina grå ananasringar under ögonen men det enda man ser är en begynnande gäsp - som  urartade till en evighetsgäsp. En sån gäsp där man sitter och krampgapar som en fisk tills ögonen tåras.

Imorse gick jag upp klockan kvart i fyra, men imorgon ska jag sova ut som en gris - inget jobb hägrar förrän lördag. 

Funderar på tal om ingenting starkt på att hänga upp adventsstjärnan snart. Det är ju trots allt första advent på söndag. Amagaaaad!!!  

blogga ofta, igen

Kom på att jag bloggar alldeles för sällan. Kom på att jag sagt det förut. Jaja, nu sitter jag här i alla fall... 

Nyheter: 

- Jag har anställning fram till jul som frukostvärd, på ett femstjärnigt hotell. Min ständiga strävan efter fullständig frukostperfektion får här fritt spelrum. 

- Jag ska sluta slarva. Det här betyder att det inte får bli något fortsatt jävla fusk med järn och kalciumtabletter. Inte med sjukgymnastik heller, trots att benet nu är officiellt så gott som  läkt. Så trött på att ha en kropp som går i baklås hela tiden. Mitt eget fel uppenbarligen eftersom jag är hellbent on destruction. Slarv... 

uppe med tuppen

Klockan är nu 05.14 och vem är uppe, om inte jag. Idag ska jag provjobba som frukostvärd; ett jobb som borde passa mig som handen i handsken eftersom frukost är min favoritmåltid. Utöver detta har jag absolut ingenting att säga, jag ville bara visa hur skärpt jag är som är uppe vid denna otillgängliga tid på dygnet. Morgonstund har guld i mun...

medvind...?

Idag har jag varit en glad sköldpadda. 

Det ska man vara lite oftare när det går bra. HP gick bra. Ortopeden verkade nöjd och sa att jag inte verkade ha kvar speciellt mycket kvar av sprickan i vaden. 

ÅÅÅÅH, vad jag är glad!!!!

Konstig vinterdag?

Idag vaknade jag i svinottan, 5.45 som ett gammalt minne från Hulebäcktiden, INNAN alla andra. Och i detta nu sitter jag och häckar på mitt rum eftersom jag måste vara hemma och hålla koll på byggisarna som river runt i huset. Trist att jag inte vågar gå utanför dörren och umgås med dem, då hade jag sluppit sitta här som en autistisk undulat. Hoppas de blir klara fort så jag kan gå utanför dörren och göra något vettigt av dagen, för jag kommer bli knäpp om jag måste sitta här och rulla tummarna. 

Annars en massa tankar om vårterminen; framtiden. Vad kommer hända egentligen? Kommer det här vara sista hösten i Göteborg? Kommer eventuella studier på annan ort få ett lika abrupt slut som de fick förra gången? Kommer våren bli lika jävla misslyckad som hösten? För mycket tankar den här konstiga vinterdagen, ut och andas istället. 

 

godbit;

Ganska trevligt om du frågar mig?

te

Och plötsligt var det november. Det är mörkt ute och jag firar med en kopp grönt te och Sims 3 som jag snart ska installera på datorn. Jag ska återuppta mina husbyggarskills nu och det kommer att bli fantastiskt. Ja, jävlar... buckle down.

woewoewoe

"Given free will but within certain limitations,
I cannot will myself to limitless mutations,
I cannot know what I would be if I were not me,
I can only guess me.

So when I say that I know me, how can I know that?
What kind of spider understands arachnophobia?
I have my senses and my sense of having senses.
Do I guide them? Or they me?

The weight of dust exceeds the weight of settled objects.
What can it mean, such gravity without a centre?
Is there freedom to un-be?
Is there freedom from will-to-be?

Sheer momentum makes us act this way or that way.
We just invent or just assume a motivation.
I would disperse, be disconnected. Is this possible?
What are soldiers without a foe?

Be in the air, but not be air, be in the no air.
Be on the loose, neither compacted nor suspended.
Neither born nor left to die.

Had I been free, I could have chosen not to be me.
Demented forces push me madly round a treadmill.
Demented forces push me madly round a treadmill.
Let me off please, I am so tired.
Let me off please, I am so very tired."

att aldrig bli bra

Hur lång tid kan ett jävla ben ta på sig att läka? "Fraktur fibula, normal läktid 4-6 v". Jamen eller hur, nu har det gått 11 goa veckor, jag har skött mig exemplariskt och ätit mina kalciumtabletter, tackat nej till jobb för att de inte "känts hundra procent säkra" och inte slarvat med rehabträning, men icke. Jag har tackat nej till promenader och istället häckat på min skrivbordsstol. Börjar tro att det aldrig kommer att läka ihop helt och hållet.

Jag vill ha numret till reservdelsavdelningen på skelettfabriken, för här saknas ett funktionsdugligt vadben. 

mumma

Fredag kväll idag alltså. Firas med mig själv sittandes som en bister säl vid datorn, förträngandes allt jag borde göra. Lika bra att powerladda inför chaufförsuppgiften som väntar på mig vid tvåtiden inatt.

Frågan är alltså om man borde gå och lägga sig och sova ett tag. Eller om man helt enkelt ska kubba iväg till närbutiken och köpa nån liter Jolt och lyssna på rumänsk hardstyle fram till klockan slår två? Svåra problem, vänner, svåra problem...

På bilden har jag för övrigt försökt föreviga den typiskt tyska frisyr jag gått och skaffat mig inför morgondagens oktoberfest. Inte utan att man är stolt. 

"slott av kristall"

SLOTT AV KRISTALL!!

klicka klicka, klickaaaa

what them furz...

Jättevacker dag ute idag... men istället för att vara ute sitter jag inne. Fråga mig inte varför. 

Har i nuläget väldigt svårt att tänka positivt när det kommer till det mesta, en ond cirkel som är svår att ta sig ur - så svår att man till och med vaknar med ont i magen. Jag önskar att det fanns en knapp man kunde trycka på så att alla problem försvann. Alternativt snabbspola tiden lite, typ två tre månader framåt. 

Hej hopp.

tillbaka vid brottsplatsen

Hejhejhej!!! Usch, den nya bloggen blev inte fin och bra, som jag ville att den skulle bli. Den blev alltså ful och dålig. Tre nyheter:

1. Huvudvärken i mitt huvud är en efterbliven räka som borde skaffa en hobby 

2. Snart ska jag och Lonzer ut och fota höstaftonen (räka; jag trotsar dig...)

3. Det ryktas att Embassy släpper nytt i höst. Hoppas det är sant.

Imorgon ska jag till Sahlgrenska och göra en skelettscintigrafi. Sckelettskintigrafi. Skckelcsigrati. Sckinkelscintilettskraftrig. Jättesvårt att stava - ännu svårare att uthärda eftersom man måste bli karvad i armvecket med en nål. En nål fylld till bredden med radioaktiva thingies. USCH!!

bulgarian

Idag har jag varit på en jobbintervju som jag hoppas leder till något, skulle visserligen vara väntat om den inte gjorde det eftersom ödet alltid begår självmord när jag får igång någonting i jobbväg (defekt fot, internutbildning på skoltid, trasig mobiltelefon, etc etc) , men vi kan i alla fall hoppas att den här gången blir annorlunda. Bestämmer mig för att surfa på en positiv våg av framåtanda och laga till en bulgarisk linssoppa. Ambitiöst ska det vara!

HOPP!

Jag börjar se slutet på en lååååååång och jävlig tunnel. Timmar och åter timmar av rehabträning och sjukgymnastik verkar ha payat off. Balansplatta, drake, tåhävningar, testcykel, simning, gummiband... För idag kom 17-bussen körandes och jag tänkte på mitt sjukpensionärs-sorgsna sätt att "där gick den, jag kan ju bara snigelgå, halta och se ledsen ut i vilket fall", men sedan satte benen igång att springa utan hjärnans kommando - som om de hade glömt bort 7 veckors koma. Segerns ljuva sötma. 

Och ikväll, eller rättare sagt inatt, är det en-av-två-gångsjobb som intervjuare på Stigs center som gäller. 00-03 är min aviga arbetstid. Därför ska jag snart dricka en kopp starkt kaffe, sätta mig i bilen, raida ut på E6 and kick some serious survey-ass. Med en fet timlön. 

tyrkisk peber!!!

IDAG...

har varit en sjukt effektiv dag. Jag har sökt jobb som vanligt (ganska pliktskyldigt och mer och mer uppgivet), och varit en flitig individ och pluggat ORD inför högskoleprovet. Yada yada yada. Vad man lär sig. Rehabträning (som är så sjukt kul) har också hunnits med. Töntigheten nådde till slut sin kulmen när jag och Lennyboy var tvungna att använda GPS för att ta oss till Guldhedstornet för att ta en fika - det är inte lätt att hitta när det är svårt. Mysigt var det i vilket fall och sjukt billigt.

De här dagarna är på tal om ingenting ganska konstiga. "Nice, men inte okej" sa Sarvi och det stämmer. Det är faktiskt ganska nice att inte ha varken skola eller jobb att haka upp sig på. Fast samtidigt ligger en gnagande känsla i magen av att det i grund och botten är fel. Att bara chilla runt i Kålltorp hela dagarna utan inkomst känns faktiskt lite enerverande. Vi ville ju resa och leva fetinglivet men nu sitter man här och undrar vart cashen finns. Hm. Och klockan står inte still för den delen heller.

min korta läkarkarriär

Nu är jag hemma igen, från Umeå. Läkarutbildningen fick ett snabbt slut, åtminstone den här gången. Peppen att bo i Norrland när man kanske skulle kunna komma in på samma utbildning i Göteborg var... låt oss säga obefintlig. Jaja, jag gav det en chans i alla fall och kunde efter bara en vecka konstatera att Umeå med dess slumpmässigt utplacerade studenthem i diverse granskogsdungar, byggarbetsplatser och iskyla kanske inte riktigt var rätt forum för mig. Bättre lycka nästa gång!

sending live, from norrland

Tjoho. Nu sitter jag i mitt studentrum i Umeå och har klarat av dag 2 på läkarprogrammet. Det känns verkligen weird kan jag säga - att plötsligt vara "där"; att ha nått fram till det man under lång tid strävat mot. Jag antar att det jag känner nu kanske inte är så värst representativt. Eftersom jag alltid protesterar mot häftiga och intensiva omställningar känns allting just nu väldigt fel och konstigt, jag tvivlar efter det lilla jag har sett av Umeå på att det är här jag vill spendera de närmaste fem och ett halvt åren av mitt liv. Å andra sidan vet jag att det är en fantastisk möjlighet att få läsa till läkare - många av de som är här har faktiskt sökt hit runt fem sex gånger och är överlyckliga över att äntligen få vara här. Och som sagt - det är bara dag två än, mycket i tankeväg kan fortfarande ändras. 

Ikväll börjar i alla fall nollningen och det blir nog spännande i vilket fall som helst!

dr Ignell @ your service

dag när jag satt i sjukgymnastens väntrum (stressfrakturen behöver fortfarande daltas med...) ringde telefonen. Det var ingen mindre än en programsamordnare från Umeå Universitet som ringde för att berätta att jag minsann kommit in påläkarprogrammet! Bara sådär. Började naturligtvis gråta och skrapa nervöst med den friska foten i golvet. Lyckades i alla fall ta mig hem oskadd, bedövad av chocken och av att höra mig själv säga "jag tar platsen" så nu sitter jag och söker desperat efter boende i Norrland - vi får verkligen hoppas att något dyker upp nu, annars får jag bo i tält. Innan måndag. För det är då uppropet är.

Var har nu jag lagt min renskinnsfäll, mitt stetoskop, och mina skidor...?

grün echzpress

Kom på en festlig grej. Idag är dagen då min gamla skola påbörjar läsåret. Idag är dagen då hundratals kids på Korsvägen knör sig ombord på ingrodda Grön Express för att dundra ut till Mölnlycke. För att gå till skolan.
Är jag en av dem? Ich think not...
Är jag avundsjuk på dem? Ich think not...

i-lands?

Jadå! Länge har gamla typ "Fysik-A"-block stått och fransat sig i mina bokhyllor,men idag var dagen då er hjälte, handikappad och skadad, bestämde sig för att slakta de asen tillsammans med allt annat gammalt bortglömt skolmaterial. Synd bara att jag inte tänkte på att det skulle bli jobbigt att städa upp efteråt. Nu sitter jag här helt matt i kroppen. Mitt golv ser ut som om man släppt in en vresig, vrålhungrig iller i en bokhandel och låtit den gå loss på det mesta i pappersväg där. Eller som en snöstorm. Orkar inte röja upp eländet.
Men snart ska jag träffa Sarvi lille och på tisdag ska jag äntligen få träffa en riktig ortoped som förhoppningsvis kan berätta för mig vad som är galet med mitt ben och framför allt vad som ska göras istället för att bara sitta stilla här hela dagarna. Det känns som om jag vill strypa mina kryckor vid det här laget. För de förtjänar att dö...

Och på fredag ska jag provjobba på ett jobb som jag verkligen, verkligen vill ha. Då duger det fan inte att hoppa fram med stålkäppar.

extrajobb

Äntligen lite medvind! Trodde aldrig att det skulle vända. Nu har jag i alla fall lyckats fixa mig ett litet extraknäck som Metro-nisse, en sådan som springer runt med en grön väst med en löpsedel på och delar ut gratis Ballerina-prover och tidning. Det bästa är att jag kan börja jobba precis när jag känner för det - så att foten kan få tid att läka ifred. Det hade varit sjukt surt att tvingas chansa och börja sporta gång-och-stå-jobb i dagarna bara för att riva upp skiten.
I vilket fall ska jag i alla fall åka och kolla på Lenny som ska vara modell på en catwalk på Kulturkalaset idag! Det ska bli spännande.

"du har ju sönder golvet!!!"

Det här klippet har jag väldigt kul åt i min passiviserade handikapptillvaro. Behöver jag nämna att jag är lättroad? De'e nice...

a. diehl

Så mycket mer charm i att spela ideologisk falskmyntare istället för nazist. Elleh? Man vill ju bara praisa karln.

you don't know what you've got til' it's gone...

Just nu går saker och ting ganska dåligt! För det första är jag arbetslös. För det andra sitter jag här med en hårt lindad fot i högläge och efter ett samtal med sjukgymnasten är humöret inte på topp... hörde ordet stressfraktur. Nu blir det kryckor och ingen fotbelastning (givetvis absolut ingen löpning) tills jag får träffa henne den 17:e augusti. Men jag antar att det bara är att tänka långsiktigt. Tääänk långsiktigt...
Ett nytt stillasittande liv väntar i alla fall temporärt. Du sköna nya värld. Full av böcker att läsa. Jobb att söka. Och så vidare.
Nä, nu ska jag rycka upp mig. Det kunde ha varit HIV!

razz timez

Har nu sprängt vänsterbenet tror jag. När jag sprang häromdagen kändes det plötsligt som om någon drev in en skruvmejsel någonstans över fotknölen och det blev omöjligt att ta ett enda steg till. Oroväckande nog känns det fortfarande ganska dåligt....fan, det känns som när jag en gång fick en spricka i handleden. Hoppas verkligen inte det ska behöva vara så illa för isåfall blir det inget Skatås på någon månad. Satans fan också... får typ bli rehabilitering med sjukgymnastik, simning och cykel istället. Kul i sommartid. Vi får ge det lite tid, tänker inte belasta i onödan på en vecka... sen är det upp till bevis. Eller raka vägen till akuten!

I alla fall, trots detta nederlag har jag nu röjt runt i hallonbuskarna och hittat runt 1 dl hallon. Hoppas det finns något mer i frysen att komplettera med så man kan slänga ihop en paj. Har enorma cravings att baka paj.

Nu när jag tänker efter är det mycket i mitt liv nu som kretsar runt hallon. Sarvi köper kroatisk hallonvodka, jag köper Bacardi Razz och plockar hallon. Istället för Cuba Libre med sedvanlig rom och cola (dvd vanlig Bacardi) kanse man borde blanda till Bacardi Razz med hallonsoda. Cuba Libre girlstyle. Och döpa drinken till "Razzia". Vilken bra idé.

Den som vore Aldo

Åh vilken ofestlig dag. Regnet vräker ned och det har det gjort i nästan ett dygn, hösten närmar sig och jag börjar bli lite orolig att inget jobb kommer att bli mitt tills dess. Eller ja, orolig och orolig... jag vet i alla fall att nu har jag sprängt 70-sökta-jobb-gränsen och resultatet intresserade svar tillbaka är 0. Jag ställer mig frågan vad det hjälper att sitta här och fundera och bli oroligare för varje minut som går (blir alltid lika low efter en halvtimma på platsbanken) - klart det inte hjälper mig ett minsta dugg men det är så lätt hänt. Det verkar som om jag har den läggningen, oroar mig för mycket ständigt och jämt.
Jaja, på bilden ser ni i alla fall en kille som inte oroar sig speciellt mycket över någonting! Om man ändå vore Aldo, fan...

let's go down the waterfall

Idag började bra men blev strax katastrofal. Nu känns det dock lite bättre; och det enda man kan lära sig av dåliga dagar är att det bara är att få ur sig sin skit på vilket sätt man vill. Vanligtvis brukar jag hantera mina issues (om jag har några) ute i milspåret tills jag kräks av ansträngning, men idag kände jag bara för att en gång skull vara en liten tjej och gråta som ett barn istället. Vissa dagar kommer alltid att vara sämre än andra och det får man helt enkelt bara acceptera, skit händer, men man kommer vidare bara man kämpar på. Klyschigt men sant.
Imorgon bär det av till släkten ett par dagar, känns ändå helt okej trots att det är ute i bushen.

frühstuck

Herregud, nu är det tredje gången jag försöker skriva det här inlägget... i alla fall, nu har jag ätit en god svensk frukost istället för en fattig portugisisk och det känns very very good indeed.
Bortsett från gårdagens missade anslutningsflyg var det väldigt härligt... men å andra sidan, helt okej att få matkuponger för 17 euro som ursäkt för att planet var sent. Hahaha.
Hemma igen alltså. Dags att börja fundera på vad hösten borde innehålla, dags att ta tag i en miljon småärenden som väntar. Antagningsbeskedet från studera.nu innehöll inga större överraskningar. Vill jag plugga här i Göteborg får jag helt enkelt se till att komma ihåg att anmäla mig till högskoleprovet och betala i tid istället för att glömma bort att betala och missa platsen som jag gjorde i våras. Allt för att ha ytterligare ett skiljekriterium som förhoppningsvis ska slipa mina chanser ytterligare att komma in på det jag vill. '
Eller tror att jag vill. Hur fan kan man veta säkert? På ett sätt är det nog bra att få en "sabbatstermin" för min del eftersom jag egentligen hyser både ett och två allvarliga tvivel inför mina val. Mitt val. En hel del självrannsakan ska till, det är helt säkert.

00.09

Efter lång (för lång med tanke på den kyliga kvällen) cykeltur hem från Örgryte kryper jag ned i sängen och vevar Seinfeld på datorn. Imorgon blir det packning hela dagen och inköp av de sista Portugal-prylarna. ÅH nu ska jag se The Pothole, braaaaaaaigt. Varmt och skönt är det också.

cupcakes #2

Fan, nu har jag gjort det, jag har bakat cupcakes! Jag känner mig lika nöjd som jag ser ut på bilden. Wohooooo. Återstår gör bara att se hur de smakar. Antagligen lär det hela stranda i en besvikelse, men man lever bara en gång... living on the edge. Kan vara värt.

Imorgon är sista dagen på jobbet och det känns både knäppt och som en stor fet lättnad. Lättnad för att man inte behöver släpa sig upp ur sängen klockan 6.15 varje morgon och hänga hela dagen i fula vårdkläder som tar bort all tendens till en formad kropp, knäppt därför att det har varit en bra tid helt enkelt och för att det känns som om man faktiskt har betytt något för någon, i alla fall ibland. Jag trodde aldrig att jag skulle sitta och våga försöka trösta någon patient som är ledsen inne på avdelningen utan att säga så mycket, bara våga vara tyst och lyssna utan att ge råd.

Nu blir det snart sängen för min del. Sista dagen på jobbet väntar som sagt, nyss nämnda cupcakes blir det till att servera patienterna och personalen! I sure hope they're good...

livets alla (k)val...

Man ställs helt enkelt inför för många valsituationer i livet. För att undvika att behöva ta ett beslut i dessa frågor (alltid obehagliga, definitiva beslut som har minst två ovärda konsekvenser) skjuter i alla fall jag upp besluten, helst så långt det bara går. Tills man inser att man har kommit till en tidpunkt, ett läge, där man trots allt är på väg i en riktning. Allt har gått av bara farten. Fuck...

cravings?

Alldeles nyss, hemkommen från jobbet fredag eftermiddag, drabbades jag av en enormt stark impuls att baka cupcakes.

Så vad håller mig tillbaka denna glödheta sommareftermiddag?

Brist på bra recept. Senast jag gjorde cupcakes efter ett googlat recept blev det så dåligt. På Internet finns det fortfarande, som det gjorde den gången också, en uppsjö recept och jag vet inte vilket av dem man ska välja. Det är ju en hel vetenskap uppenbarligen? Hur lyder de oskrivna reglerna? Kort sagt, vilket recept är ze one? Ze recipe?

Ge mig en ledtråd.

but for now we are young

but for now we are young
let us lay in the sun
and count every beautiful thing we can see
love to be
in the arms of all i'm keeping here with me

Sitter här i sommarkvällen och tittar på bilderna från midsommar, dvs igår. En fin dag på alla sätt som gick i sommarvärmens och de goda vännernas tecken. Kvällens soundtrack är Neutral Milk Hotel, och kvällens bakgrundsbild till bakgrundsmusiken är som vanligt utsikten från mitt fönster, alltså en guldorange himmel. Och lukten av varm asfalt och nyklippt gräs. Life could feel worse.

jobb och såntttttttttth

Det där med att blogga ofta gick... sådär? Prioritet nummer ett i livet är inte livet framför datorn. Dessa dagar, såhär i mitten av juni, spenderas på en allmänpsykiatrisk klinik, där jag sommarjobbar. Jag kan bara säga att den som har några som helst fördomar om psyket kan visserligen inte komma till mitt jobb för att få dem avfärdade, men kanske hänga med mig en dag efter jobbet så ska jag ändra på detta genom att berätta om hur dagen varit. Folket som jobbar på den platsen är... awesome. Deras tålamod och vänlighet gentemot både den bortkomna praktikanten (jag) och patienterna verkar aldrig ta slut. Saken blir inte sämre av att avdelningens egen Carla (Scrubs alltså) har tagit sig an mig. Jag är så nöjd så!
Idag har jag tränat och fixat med tackkort som ska skickas till de personer som vågade ta sig till min studentmottagning. Bättre sent än aldrig. Sedan ska jag städa runt ooooch ikväll ska jag träffa Sarvisponken. D'e'nice med sommarlov.

för jag har tagit studenten

Jaha, nu sitter man här morgonen efter och är pigg som en lärka. Självklart vaknade jag klockan åtta av mig själv. Man vill ju inte riskera att bli utsövd!
Så...vad kan man säga om studenten? Gaaaanska nice, fast jag har absolut inte smält allting än. Nu sitter jag mest och känner mig ganska bedövad. Inte bedrövad. Jag tror att jag får ta och summera den där dagen någon annan gång när jag är lite mer med på banan. Typ om några timmar.

Men återvända till Hulebäck ska jag göra inom de närmaste 24 timmarna, eftersom jag glömde bort att städa ur mitt skåp. Det får absolut inte hända att vaktmästaren klipper låset och tar min T-84 Texas Instruments som ligger där och väntar på mig. Vi har för många fina minnen ihop.

blogga varje dag!

Det ska jag göra nu de kommande dagarna. Blogga varje dag. Som kompensation för att jag inte har hunnit eller tagit mig tid under de här tre åren som jag har velat. Och för att den här raddan av dagar har varit sjukt konstiga och ganska underbara, och för att jag kommer att vilja minnas det här i höst när jag typ deppar över att jag är arbetslös. Och då, kära vänner (vän? vet fortfarande inte hur många läsare jag har), ska det nämnas att jag inte ens tagit studenten själv än! Igår var det Kaskys tur att lämna skolans grå miljö för den här gången och det var en trevlig kväll i Mas-thug area. För att fira allt lägger jag upp en bild på fjäderdansarna som jag blev så besatt av i förförra inlägget.
Nu ska jag och Lenny snart gå hem till Sarvi på mottagningen som äger rum trots att det var i onsdags hon tog studenten. Gratis mat säger man inte nej till...

tdl

Nu har jag varit hos tandläkaren, igen. Jag hänger verkligen där. Och varje gång man går dit är det med känslan av att ens liv alldeles strax blir lite, inte mycket, men pyttelite sämre. Man blir lite fulare för varje gång, i och med att de varje gång monterar in ännu nåt jävelskap i ens mun. Min mun är helt enkelt en byggarbetsplats.
Men ack så snyggt det kommer bli sen...

fjäderdansare

...och igår tog Sarvi studenten! Vilken dag, och framförallt vilken kväll. Mitt i festen stormade det till exempel in en hord med karnevalklädda, fjäderprydda brasilianska dansare, till min stora förtjusning. Jag blev tydligen helt till mig över detta helt random inslag.
Vi gratulerar alltså till att denna starka finne streetfightade sig genom tre blodiga år på Hvitfeldtska gymnasiet. Det är inte varje dag man gör det!

Hajp

Att tröttna på allting trots att det här borde vara en av de gladaste veckorna i ens liv. Student, tjoho, sicken lycklig tid. Att vilja kasta in handduken och bara ge fan i allting, trött på tillvarons jävlighet. Sjukdom, sjukdom, elände, elände, sjukdom. Som smyger runt i ens trädgård och hånler åt ännu en besvikelse. Den här jävla sjukdomen.
Tomhet under fötterna.

"J'ai la france entière"

Nu är jag tillbaka! Efter två veckors bloggtorka. Nu har sommarlovet börjat eftersom vi inte har något att göra mellan studenten och det att betygen sattes i fredags. Det känns ganska twisty att gymnasiet - faktiskt - är slut nu. Om man bortser från faktumet att studenten inte har ägt rum än. Enligt skolans hemsida är det 8 dagar och tjugo timmar kvar.

Det hade kanske varit kul att veta exakt vad man skulle göra efter skolan, dvs i höst, men vafan! Varför leva så när man kan leva dag för dag? Dessa tre år har kanske inte riktigt levts för stunden, så det kan klart vara värt att testa motsatsen i ett år, eller i alla fall ett halvår, innan man sätter sig i skolbänken igen på allvar. Det tror jag. Jobba, åka till något bra ställe ett tag. Sommarjobben är hur som helst fixade, och om allt i jobbvägen i höst går åt helvete kan jag i alla fall leva på sparade tillgångar ett tag innan vårterminen börjar. Låter bra, men nu ska jag skita i framtiden ett tag och bara driva runt lite.

mycket spännande

Sitter med en hejdundrande huvudvärk och ser antagligen oerhört skrattretande ut med sju enorma spolar på huvudet. Jag påminner om killen i Grotesco som håller i föreläsningen för folk utan underkroppar. Men vill man försöka få schnügga lockar så får man bara bita i det sura äpplet. Trött är jag också, men inte tänker jag gå och sova bort min första pluggfria kväll inte!! Eller så kanske jag måste inse det trista faktum att jag kommer somna som en klubbad säl innan 19.30? Interrrrezting...

and it rained all night

Vad händer med världen? Först en vinter så förbannat kall att man inte ens reagerade av blotta chocken, med -20-gradiga snösormar och 10-meters-istappar, och nu en maj månad med 4 grader och snöblandat regn?! Vet inte om man ska skratta eller gråta. Kanske skratta eftersom det vidriga vädret i alla fall lägger rejält med band på den där vår-rastlösheten som sätter käppar i hjulet för allt vad pluggande heter. Dags att tänka positivt; ju mer regn - desto mer mumsig Fysik B! Ja, det är festligt när det är toppenskoj!
I alla fall, nu ska jag återgå till min favoritsyssla no 1 här i livet; kolla på SEINFELD. Mumma och stillsam vardagslycka. Snart kommer en fem i topp bästa avsnitt...

det svenska vemodet

Söndagsnotering; det är väl bra att leva i nuet.

"I don't predict the future, I don't care about the past." Väl talat, dropkicks.

Känner för att inte göra något annat än att ta lååånga promenader i Delsjöområdet, äta Finn-Crisp, dricka kaffe med mycket mjölk och bli sentimental över majkvällar och koltrastar, och ge blanka fan i allt vad framtiden heter. För den lär väl komma ändå, tycker man. Med allt vad den bestämmer sig för att ta med till en.

the chicken roaster

Vi har alla våra sätt att hantera motgångar och nedåtperioder. Just nu vet jag inte ens varför jag är inne i en sådan, men det bara känns som om det hänger en sorgsen stämning i luften. Troublesome helt klart.

Kombinerat med allmän framtidsoro och lätt stress för diverse skolsaker blir det en pestig kombo. Inte blir det muntrare av att jag sitter och surfar på Fonus hemsida för att researcha inför en religionsuppgift på temat 'Döden'. Dystert? Då drar vi fram plan B...

Räddaren i nöden heter Seinfeld. I otrygga och ledsna stunder vänder sig folk till diverse skrifter som Bibeln, Koranen eller Fmylife. Men jag, jag drar fram min nyinköpta DVD-box någon gång mellan middag och läggdags. Och wiho vad det hjälper! Nu får det vara bra med religion för idag bestämmer jag. Coo-stanza!

sköna maj

Jaha, trots min vägran att strukturera upp valborgskvällen dök det upp planer trots allt, och det hela artade sig till en mycket trevlig kväll. Jag tror aldrig att jag fått så många komplimanger på så kort tid som under den kvällen - mitt ego jäste som en nybakt deg och det är ju alltid trevligt. Jag ställer mig frågan varför jag inte går till Gretas oftare!
Idag har jag haft en hurtig söndag; sprungit en mil och tvingat mig att umgås lite med Kemi B-boken. Nu är jag matt av hunger och väntar ivrigt på maten som beräknas anlända till matbordet 19.00 prick. Bara 90 minuter kvar! Jag älskar att ha en familj som är mästare på allehanda goda rätter, det gör det så enkelt för en att upprätthålla sitt matintresse. Som att vara "idrottsintresserad" och bara kolla på Eurosport hela dagarna i stället för att ut och ägna sig åt rodd själv.

S N Y G - G

THIS
TOO
SHALL
PASS

eller nåt

freitag

Äntligen fredag. Synd att helgen lär bli en plugghelg. Ännu mer synd att jag inte har tränat på snart två veckor på grund av en vidrig liten bakterie/virus som flyttat in i min näsa med kollegor. Jag blir så fruktansvärt rastlös att det känns som om jag har tjackpundat ett tag och toppat med Red Bull och lite dextrosol. Jag har så mycket myror i benen att det känns som om de skulle kunna leva vidare på egen hand om man kapade av dem från resten av kroppen. Imorgon tänker jag träna oavsett, må jag så dö på kuppen. Gnprp!!
Nuförtiden: kallt ute, har börjat få vinter-nare på knogarna igen, januari-style. ÅH GE MIG VÅR.

golden virginia

I fredags eftermiddag och igår var bara så fina dagar, trots förkylningen som härjar min skalle. Gick för första gången på mycket länge runt med en varm boll av positivitet i magen. Generellt oroar jag mig för mycket, för allt, hela tiden, även om det inte verkar så utåt. Dagar då känslan släpper är därför så jävla välkomna. Mer sånt tack!

Idag ska jag (och la famiglia) äta på en nepalesisk (!) restaurant. Hm? Bra avslutning på veckan i vilket fall, för imorgon drar en tüff schul-vekkah igång och efter den kommer ännu en, men jag äro taggad. Laddad med yak-testikel andra himalayanska delikatesser kan man ju inte gärna komma och känna sig klen!

into the groove

Tillbakakommen från grannens kalas, skakig av allt svart kaffe jag druckit - hjärtat skenar som alltid när jag dricker kaffet svart och toppar med sötsaker. Det sjuka i situationen är att jag är hungrig trots att jag borde vara helt omkullslagen av all Almondy-tårta och alla smörgåsar. På samma skeva sätt är jag trots min höga puls helt trött i huvudet och sömnig. En fräsig kombination av känslor!

För att matcha mitt fysiologiskt bisarra tillstånd lyssnar jag på Madonna, det känns lite som en surrealistisk dröm. Jag, ensam i mitt rum, hispig, lyssnandes på Vogue och Holiday. Kanske är jag på väg att springa rakt in i väggen med huvudet före... eller så är det här början på en ny era... en helt ny, helt oväntad en.

jobb?

Sol på altanen, så underbart, så efterlängtat. Den här våren måste vara den mest efterlängtade genom tiderna. Dessutom, vilket är helt jävla underbart, tror jag att det kan vara på väg att ordna sig med jobb för min del framöver också. Givetvis har jag inte fått napp på något av de 63 jobb jag sökte i vintras, utan på ett jobb där min käre far rekommenderade mig till chefen. Tur att man är född i övre medelklassen och har föräldrar som har kontakter!

Hoppas ironin där gick hem, för givetvis tycker jag att det är skevt att det jobb man får beror på huruvida ens föräldrar eller släktingar kan fixa in en någonstans. Tänker på alla stackare som med tungt hjärta skickat in högskoleansökan fast de egentligen inte vill, och som vet att de kommer börja på en utbilding direkt efter gymnasiet bara för att de måste få in pengar någonstans ifrån (CSN). Naturligtvis är det annorlunda om man verkligen känner att man vill börja plugga med en gång - de finns ju de som faktiskt inte har mjölksyra i ryggmärgen. Men om man känner att man vill se någonting annat än whiteboardtavlor och skolkorridorer i sin ungdom kan det ju vara bra att spara ihop lite pengar så att man kan ta sig någonstans och se sig runt lite. Vad vet jag vad man är sugen på - Polynesien, Tibet, Padjelanta?

När jag för någon vecka sedan skickade in högskoleansökan kändes det minst sagt surt att veta att man bara gjorde det för att man inte har något val. Jag vill ju ut och backpacka för satan! Så nu håller jag tummarna att det här kan mynna ut i något.

torsdag

Idag är jag nöjd med mig själv. Jag sitter och jäser. Jag har skrivit klart ett svenska-tal. Det tog mig åtskilliga timmar av ADHD-tid framför datorn där jag ömson tvångsgooglade typ Carl Jan Granqvist för distraktionens skull, ömsom stirrade ned i ett tomt kollegieblock, längtandes efter livet utanför svenska B-bubblan. Men nu är jag klar!

Dock en enorm trötthet eftersom byggjobbarna som håller på med sitt tunga, manliga jobb vid grannens garageuppfart börjar jobba klockan 6.59 på morgonen. Vaknade vid den tiden imorse av att jag trodde att Bandidos höll på att riva sig in genom min dörr med slägga för att göra slut på mig, men det var bara "Snickar-Stefan" och hans hantlangare som höll på att slå sönder grannens garageport med hammare. Skönt.
Nu ska jag avnjuta en kväll görandes absolut igenting, och det ska bli härligt.

tisdag eftermiddag

Pappa + tulpaner.

Jag har ingenting direkt att säga idag, mer än att det snart är påsklov. Längtar trots att det enligt SMHI ska regna mest hela tiden. Vi får väl se!

Drar mig förövrigt till minnes ett brev som skolan skickade hem i oktober, där de ödesmättat tillkännagav att "tiden efter påsk är en kamp mot klockan". Det var nog det effektivaste skrämslet de kunde komma på för att få oss att inse att det inte är en bra idé att ta ledigt en vecka i maj om man råkar ha ett omprov inplanerat då.

Kanske lika bra att slöa järnet nu medan tid är??

erev shel shoshanim

Vilken regnig dag det är ute idag... synd, då får man hoppa över att slava runt åttan. Jag är inte jätteledsen, jag har varit effektiv ändå. Vad annat återstår när man vaknar upp, inte kollar på klockan, antar att den är runt nio eftersom det är ljust ute och man känner sig utvilad - och slänger ett öga på klockan och ser att den är halv sju i ottan? Jag vet inte, jag försökte i alla fall somna om, men det kunde jag ju glömma. Vet inte om jag verkligen är utsövd eller om det bara är en illusion.
Istället, som den ivrige student jag är, slet jag fram fysik B-boken och satte tänderna (fingrarna) i kapitlet "Kärnan". Oh happy day! Malde igenom lite uppgifter, ackompanjerad av regnet och grönfinken (eller vad det nu är) som väckte mig.
Sen åkte jag och Lenny till ICA Kvantum och köpte mat för 800 spänn till hennes festliga fest ikväll, som jag för övrigt ska hålla mig borta från. Dagen hittills i ett nötskal. Undrar vad som dyker upp härnäst?

intolerans

Intolerans... i alla sina former är otäckt. Jag har själv varit sån - är delvis fortfarande - men jag försöker att ge mig själv ett rapp över mina egna fingrar för varje dömande mening jag formulerar i mitt huvud, för varje cynism jag utvecklar mot någon jag dömer. Jag vet inte hur det är med gemene man, men jag måste i alla fall kämpa för att se nyanserat på saker och ting, måste alltid kämpa för att inte bara ha en synvinkel på allt, nämligen min egen.

Jag är helt övertygad om att människan (well, 90% av mänskligheten i alla fall) är född fördomsfull. För att det är satans bekvämt med fördomar och kategorisering, enkelt och lättöverskådligt att knö in människor i fack. Och för det är bekvämt att umgås med de som är som en själv. Nu ska man inte ta andra som exempel och peka på hur fördomsfulla de är, så jag tar mig själv för att visa ett redigt exempel på en dömande, trångsynt och fördomsfull person.


Okaj. Hela högstadiet gick för min del ut på att gnälla över hur inknökad i ett fack jag var. Det var ruskigt synd om mig, för jag hade en etikett på mig. Buhu. Livet var tungt! Alla andra var dumma i huvudet. Jag? Jag var smartast av dem alla, helt klart, och den där etiketten var bara att beklaga. "Inte mitt fel att de är korkade."


Fast... vilken sextonåring är inte sån? Man är dogmatisk som en yngre version av Josef Stalin i den åldern. Inte heller tar jag tillbaka att det fanns folk som faktiskt var jävligt grisiga på skolan jag gick på. Men, det trista var att det liksom smittade av sig på alla andra, i mina dogmatiska små ögon. Folk som jag i dagsläget hade gett en ärlig chans, slösade jag då en massa ilsken energi på bestämma mig för att jag inte gillade, bara för att de hade en eller flera gemensamma nämnare med några enstaka dryga personer i min klass. De måste, resonerade jag, vara likadana. Vad fan! Jag vill kliva tillbaka genom tid och rum och slå mig, sexton bast och mizZföRstÅdD_tjej91 själv i huvudet med en slägga.


Jag hoppas att jag inte är sådan fortfarande. Okej, människor förändras inte, så jag är antagligen ungefär likadan, men kanske inte lika mycket i alla fall. För det provocerar mig något enormt när jag ser andra som visar prov på samma intolerans. I mitt fall var det typ "fotbollskillar" som jag drog över en kam - idag har jag hört att "det är representativt för muslimer" att spränga upp sig själva och andra i luften. Av två Sverigedemokraterna-anhängare i min närhet.


Och frågan kvarstår; grundat på ovanstående - vad har jag för rätt att bli upprörd när folk vräker ur sig nedtryckande generaliseringar till höger och vänster? Borde jag inte bara hålla mig väldigt tyst och lugn och begrunda mina egna brott?


Det är frågan. Fast, intalar jag mig, jag är i alla fall medveten om mina generaliserande spöken i garderoben. Mina snorkiga elitistspöken.... Jag hör hur de rasslar runt därinne, med kedjor och klot.


Så kanske vill jag bara ha sagt att man ska försöka rannsaka sig själv. Att världen är jääääääääääääääääääääääääääävligt mer komplex än vad våra endimensionella, fack-insorterande byråkrathjärnor kan inse. Att generaliserande fördomssspöken i grund och botten är något som bor i varenda liten hjärn-garderob, men att de paradoxalt men underbart nog, blir lite mindre tongivande när vi väl har blivit medvetna om dem. När vi har börjat höra dem.

21/3

På söndagen rekommenderar jag musik som är trevlig.

Markgraph

För att få er alla att inse att mitt liv inte bara enbart går ut på att ha panik inför det faktum att jag inte kan hitta ett förbannat jobb, tänker jag härmed briefa lite om vad om händer på andra fronter. Ibland har jag ju t.ex. panik över skolrelaterade saker eller vädret, och då förtjänar ni att få info om det också. Livet är en hård skola, men jag är en hård karl, så jag ska icke låta

detta ta över min blogg.

Något trevligt som hänt på sistone är att Lenny har hittat laddaren till kameran - så nu ska det fotograferas igen, för första gången sen i höstas. I söndags inledde jag detta med att föreviga de legendariska räkmackorna som serverades i Gothia Towers skybar. Vilket ställe. Platsen är som något från Brian Enos Shutov Assembly.

Livet annars? Det går sin gilla gång. En rastlös, segdragen väntan på våren kombinerat med tankar på framtiden. Känslan av att jag kan vara varsomhelst, göra vadsomhelst, och inte har mer än vaga funderingar i dagsläget angående vad jag ska göra om sisådär ett halvår påverkar egentligen inte mig jättemycket. Antagligen är det lättare att uppskatta nuet om man inte vet hur framtiden blir; antagligen är jag buddhist för jag tänker att det får bli som det blir.

Ett långt inlägg med många lösa trådar, utan slutsats. Who cares.