intolerans

Intolerans... i alla sina former är otäckt. Jag har själv varit sån - är delvis fortfarande - men jag försöker att ge mig själv ett rapp över mina egna fingrar för varje dömande mening jag formulerar i mitt huvud, för varje cynism jag utvecklar mot någon jag dömer. Jag vet inte hur det är med gemene man, men jag måste i alla fall kämpa för att se nyanserat på saker och ting, måste alltid kämpa för att inte bara ha en synvinkel på allt, nämligen min egen.

Jag är helt övertygad om att människan (well, 90% av mänskligheten i alla fall) är född fördomsfull. För att det är satans bekvämt med fördomar och kategorisering, enkelt och lättöverskådligt att knö in människor i fack. Och för det är bekvämt att umgås med de som är som en själv. Nu ska man inte ta andra som exempel och peka på hur fördomsfulla de är, så jag tar mig själv för att visa ett redigt exempel på en dömande, trångsynt och fördomsfull person.


Okaj. Hela högstadiet gick för min del ut på att gnälla över hur inknökad i ett fack jag var. Det var ruskigt synd om mig, för jag hade en etikett på mig. Buhu. Livet var tungt! Alla andra var dumma i huvudet. Jag? Jag var smartast av dem alla, helt klart, och den där etiketten var bara att beklaga. "Inte mitt fel att de är korkade."


Fast... vilken sextonåring är inte sån? Man är dogmatisk som en yngre version av Josef Stalin i den åldern. Inte heller tar jag tillbaka att det fanns folk som faktiskt var jävligt grisiga på skolan jag gick på. Men, det trista var att det liksom smittade av sig på alla andra, i mina dogmatiska små ögon. Folk som jag i dagsläget hade gett en ärlig chans, slösade jag då en massa ilsken energi på bestämma mig för att jag inte gillade, bara för att de hade en eller flera gemensamma nämnare med några enstaka dryga personer i min klass. De måste, resonerade jag, vara likadana. Vad fan! Jag vill kliva tillbaka genom tid och rum och slå mig, sexton bast och mizZföRstÅdD_tjej91 själv i huvudet med en slägga.


Jag hoppas att jag inte är sådan fortfarande. Okej, människor förändras inte, så jag är antagligen ungefär likadan, men kanske inte lika mycket i alla fall. För det provocerar mig något enormt när jag ser andra som visar prov på samma intolerans. I mitt fall var det typ "fotbollskillar" som jag drog över en kam - idag har jag hört att "det är representativt för muslimer" att spränga upp sig själva och andra i luften. Av två Sverigedemokraterna-anhängare i min närhet.


Och frågan kvarstår; grundat på ovanstående - vad har jag för rätt att bli upprörd när folk vräker ur sig nedtryckande generaliseringar till höger och vänster? Borde jag inte bara hålla mig väldigt tyst och lugn och begrunda mina egna brott?


Det är frågan. Fast, intalar jag mig, jag är i alla fall medveten om mina generaliserande spöken i garderoben. Mina snorkiga elitistspöken.... Jag hör hur de rasslar runt därinne, med kedjor och klot.


Så kanske vill jag bara ha sagt att man ska försöka rannsaka sig själv. Att världen är jääääääääääääääääääääääääääävligt mer komplex än vad våra endimensionella, fack-insorterande byråkrathjärnor kan inse. Att generaliserande fördomssspöken i grund och botten är något som bor i varenda liten hjärn-garderob, men att de paradoxalt men underbart nog, blir lite mindre tongivande när vi väl har blivit medvetna om dem. När vi har börjat höra dem.