D R E A M S

Jag tror att den här musiken bäst speglar hur det känns i kroppen när det är alldeles varmt och ljusblått ute klockan tio på kvällen. 

Annars sitter jag och pluggar inför tentan innan sommarlovet. Är i stort sett redan vemodig inför slutet av infektionskursen. Fast det kan ju faktiskt vara musiken och vårkvällen ute som för med sig den här dallriga känslan nu när jag tänker efter. Fast återigen så har det varit en väldigt bra kurs. Jag har insett att trots att infektion till stora delar handlar om diabetesfoten, så är det väldigt mycket spännande också. Det är till exempel stimulerande att teoretiskt plugga in handläggning av svår sepsis. 

Man riktigt ser framför sig hur man i en sådan dramatisk situation behåller huvudet iskallt, sätter in två venvägar, spänner på syrgasgrimman, femton liter full fräs, suger ut blododling och andra viktiga prover i ett nafs, öppnar kranen med ringeracetat, tar en lumbalpunktion på en minut och till sist, snabbt som en alert och rådig huggorm, drar fram sprutan med antibiotika. Alla blir friska, ingen blir ledsen. Åh ljuva drömmar. I verkligheten kommer jag antagligen för det första vattenbajsa i byxan vid åsynen av en så sjuk person, glömma bort hur man andas och pratar på samma gång utan att svälja tungan. Sen kommer jag slutligen faktiskt svälja min tunga i det allmänna tumultet och så får en mer rutinerad och ärrad person ta över spakarna. 

Ja, så får det bli.