Ibland finns det (skol)dagar då man känner sig omgiven av tråkiga, självupptagna och självdistanslösa jävlar. Då känns det så fantastiskt underbart att ha sin bästa vän på nära håll när man kommit hem till hoodet igen. En broder i samma ghetto, en kajplats i etern.
Gå 300 meter och komma till en fristad - till någon som inte kräver förklaringar eller förenklingar eftersom hon förstår ändå och skrattar åt allt jag skrattar åt. Det är sånt som räknas och thank god, thank god, jag är så lycklig över att ha Sarvi! Jag skulle kunna skriva ett hyllningkapitel till denna fantastiska person, jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter.
She's far 2 indie 2 read bl0gs; du läser inte detta Sarvisparv, men du är grädden i kaffet, geggan i fusion-tugguminen (?), och snön i december.
I love you bro!!
Nu får jag reda på att det pluggas biologi i klassen. Jag måste gå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar