Idag har varit, för att uttrycka mig folkligt, en jävligt jobbig dag. Jag vaknar upp, glad i hågen och gött utsövd eftersom vi har sovmorgon, i tron att dagen har nothing but chill att erbjuda mig. Redan en timme senare, när jag står vid dörren, slås visionen i spillror. Min far har något stressat i blicken och jag uppfattar ord som "...bomber...avspärrningar... inställda bussar...", men informationen går någonstans på vägen förlorad och jag knallar lika obekymrad iväg mot busshållsplatsen. Där är det lika befolkat som Nagasaki var efter bomben. Jag anar oråd. Bussen dyker inte upp. Kan detta ha att göra med de mystiska antydingarna om en väpnad konflikt i centrum? Plötsigt verkar allt mycket tydligt, ett ljus går upp för mig ackompanjerat av ett mynt som faller ned. Jag grips av panik. Jag kommer inte att få åka stombuss idag. No chance in hell.
Som ett jagat djur springer jag hem igen för att hämta min cykel. Naturligvtis står den inte där. Naturligtvis står den där jag sist lämnade den; på Annas gård. Satan, satan, satan, tänker jag medan jag springer som en handikappad gnu genom Kålltorp, -2 grader och andan i astmahalsen. Gött att vara go. 20 minuter kvar till jag ska vara på bion i centrum. Satan. Jag cyklar för mitt liv där i vintermorgonen, jag vet att det handlar om liv eller död idag. Jag har inga vantar och mina händer domnar av på styret innan jag ens kommit till Virginsgatan; men det gör ingenting - vad är väl ett par händer mot en sen ankomst?
Fem minuter innan utsatt tid sladdar jag nonchalant in på grusplanen framför Hagabion med vindblåst hår och förlamade händer. En hjälte har stigit av sin cykel. Jag vet att jag har klarat mitt elddop - Västtrafik, you can't get to me now.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar