Undantagstillstånd är ett ord somjag gillar.
Kanske är det okej att lyssna på bombastisk, pompös arenarock när ett föredetta favoritband släpper nytt material - detta kanske är just ett undantagstillstånd; en ursäkt för att få gotta ned sig i pretentiositeten? Det kanske är okej med musik som ömsom låter som Arja Sajonmaa, Queen eller/och en spänd sjuttonåring med Pär Lagerkvist-ambitioner?
Jag kan tyvärr inte bestämma mig. En del av mig tycker såklart att allt romantiskt och storslaget är spännande som en detaljerad bild i taket på en kyrka, en del tycker att det är svulstigt och lättköpt. Skuggeffekter, övertoningar, orglar och ekon. Bilder på alplandskap i motljus.
För i ena sekunden låter Matt Bellamy som ett geni och underbarn. Och i nästa sekund får hans drama-queen-falsetto mig att associera till glory metal, luftslott och S&M. Det blir nästan för mycket av det goda. En musikalisk pizza med pommes frites, bearnaisesås, ananas och smält choklad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar