tales of luffar'n

En helvetesvecka är slutligen snart till ända. Eller helvetesvecka kanske är att ta i. Men ändå! Den har präglats av episkt oflyt, kanske det värsta någonsin. (Åh gud, precis exakt när jag skrev det där dök samma störiga reklam upp två gånger i rad på Spotify. Det har aldrig hänt förut; it's a sign!).
Oflytet började i tisdags, när min fysiklärare glömde bort att jag skulle göra provet på lektionen istället för på provtillfället tillsammans med resten av klassen på onsdagen. Okej tänker ni, gött att slippa ett prov, men det tyckte icke jag eftersom jag ändå var taggad och hade pluggat. Worries of a true offer. Slutade med att povet flyttades till torsdag (idag). På en ledig dag! Alla var lediga utom jag som var tvungen att åka 1,5 mil till skolan istället för att tryna gott i min säng.
Sen igår när jag skulle åka till Stora Holm för att köra halkan, kommer inte den saatana perkele vittu bussen. Dyker bara inte upp. Chauffören har väl troligen rattat ut i skogen i hopp om ett bättre liv. Plötsligt står det 46 minuter på tavlan istället för "Nu". Jaha. Nästa lediga halktider är i februari. Panik! Får inte missas! Det slutar med att jag skakande av ursinne beställer en taxi.
Tror ni att jag kunde betala sen med mitt barn-bankkort? NEJ! Så där sitter jag i en taxi som jag inte kan betala. På Stora Holm. Som ligger på en ödslig åker. Halvannan mil från civilisationen, ljusår från närmsta bankomat. Så det slutar med att jag, desperat, ger taxichauffören mitt ID-kort i pant, med löftet att jag ska betala senare. Sedan lufsar jag iväg till närmsta container för att krafsa i mig lite sladdriga matrester från botten bara för att spä på tjackpundare-utan-stålar-imagen. Nej, men nästan.
Jaja, taxi-chauffören approvade och allt gick bra. Tack gode pannkaka. Tänk om han hade ditchat min fina idé om panten. Vad fan hade hänt då? Jag hade fått ta springnota.

Ja, det här blev ett långt inlägg. Ilsket i sann fevrale-anda. Ursäkta mig, nu ska jag stämma skiten ur Västtrafik.