zen-buddhism

Nuförtiden är jag bara lat_mask_91 (med en stilig sär skrivning) som blir lite upprörd när jag förväntas läsa min filosofiläxa, som ställer mig öga mot öga mot diverse svåra problem.
Vad vi sysslar med för tillfället just nu är metafysik. Det betyder "bortom fysiken" och jag har precis kommit på att jag litegrann är en jävla naturvetare inne i mitt kalla hjärta ändå. Jag gillar icke att det är sant men jag finner någon form av tröst i det som är, jag vet inte, logiskt och symmetriskt. När frågan om stolen finns oberoende om jag tittar på den eller inte kommer blir jag nästan grinig. Det är klart att den gör det. Universum finns även om jag inte gör det, deal with it dude.
Finns världen på riktigt? Hur kan jag vara säker på att andra människors medvetanden existerar? Hur förhåller sig medvetande och materia till varandra?

I mina tvära stunder har jag lust att lugnt och sansat stänga igen böckerna och vägra att ta ställning. Jag vet inte om världen finns på riktigt. Det kan jag nog aldrig få reda på och vara helt säker på. Det kanske bara är en dröm. Samma sak med andra människors medvetanden. Varför ska jag hålla på och tänka på såna här omöjliga saker?
Jag vet inte varför jag reagerar på det här sättet.

Men... det är ganska trevligt någonstans ändå med ett ämne får en stanna upp och fundera. Så jag antar att trots att jag blir provocerad... ja, nåväl, så gillar jag filosofi. Om varje ämne vore som ett barn så vore filosofi som en liten irriterande treåring som man först vill lämna bort till första bästa dagis eftersom den aldrig lämnar en ifred med sina eviga frågor, men som tillslut får en att fundera.
Naturligtvis skulle han eller hon hamnat på dagis ändå eftersom barn är riktiga pain in the ass i vilket fall, men jag skulle inte sluta fundera ändå.