#91 I don't mean it yet I do it.

Jag har sjunkit in helt och hållet i ett moln av passivitet.
"Orkar inte" är min standardfras dessa dagar. De flesta dagar har jag varken lust eller ork att ta tag i något, vilket bara resulterar i att jag sitter framför datorn/ligger på gräsmattan, som en död fisk, och bara tittar upp i himmelen utan att tänka på någonting överhuvudtaget.
Under tiden är jag också världens sämsta kompis. Jag ringer inte upp de tappra själar som försöker sig på att få kontakt med mig, jag kanske inte ens svarar trots att jag ser att de ringer. Det är inte det att jag inte vill träffa dem, jag är bara helt slö inför det faktum att något händer. Mitt sommarlov knatar sakta bort mot horisonten och jag ligger på min gräsmatta som en findusfiskpinne och pallar inte att knata med. Varför blir det alltid såhär? Återigen min emogirl därinne bland proteinerna som går sig påmind antar jag.

Men men, jag har saker att skylla på. Ett sjukt jobbigt beslut har som ni (mina beloved close mates) vet tagits och jag antar att det är dess fel. Just nu känns saker och ting faktiskt inte alls bra i anslutning till detta. Hoppas att allt löser sig. Hoppas. Fy fan vad jag hoppas.

Förlåt att ni måste läsa det här, fattar inte ens varför jag skriver det i min blogg.