Och det är vår ute. Det var vår på spårvagnen, och det är ljusblå vår som strömmar in genom mitt öppna fönster, och jag antar att det är vår överallt därute också. På andra sidan mitt älskade Renova - torn, som är ett dagligt inslag i min utsikt, ser jag ljusblå höghus och ljusblå berg, ljusblå luft och ljust blå himmel. Det är så vackert att det nästan blir en kliché; en överdrivet genomtänkt kuliss att studsa mina tankar mot - de studsar nästan av sig själva. Jag är tyvärr alldeles för dålig på att skriva för att föra resonemanget vidare, men ni förstår säkert vad jag menar.
Jag tänker på saker jag sagt och saker som jag kommer att säga, saker jag ångrar att jag aldrig sa och saker jag ångrar att jag sa. Också det är väl en kliché - att sitta när det är som vackrast och bli mer och mer sentimental. Jävla, jävla Tough Alliance och hela Escaping Your Ambitions, jävla leg 6 som får mig att tänka för mycket. Igen. Åh, vad hände med allt egentligen, det trasslade knut på sig själv och jag snubblade på tråden.
I kväll vet jag inte vad som händer. Jag får väl se på månskenet eller något annat spännande. Eller på... Kill Bill. Uma Thurman, ring om du ser det här. Vi har saker att prata om, du och jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar