YESTERDAY'S THEOREM

"through clanking wheels, through chrurch bells ringing - a hired cab will take you where
the town has ended, where the showers are louder still than ink and tears."

Spårvagnen är helt tom, det är natt här trots att staden pulserar av liv bara några kilometer bort. Här är det natt. Hjulen skramlar tomt precis som på Boris Pasternaks tid, utroparrösten hänger sig och upprepar på ett spöklikt sätt "ändållplats - ändhållplats - ändhållplats - ändhållplats" gång på gång som ett mantra. Jag går av vagnen med en kall känsla i magen.
Det är natt här och gatorna är helt tomma, jag svär på att någon harklar sig, högt, i en portgång. Ljudet studsar mellan husväggarna, förstärks, och jag vänder mig om. Ingen är där. Jag skyndar på stegen. Gå framåt. Framåt. Någonstans bråkar någon, men jag hör inte riktigt. Hjärtat slår.

Gårdagens teori skapade ett monster, ett spöke som går efter mig än idag, och jag vänder mig om - men det är ingen där! Ingenting vi sa igår stämmer idag. Framtiden är osäkrad som en billig handgranat och hänger på en skör tråd av jag vet inte. När jag kommer hem är jag genomfrusen. Inga element i världen kan ta bort någonting. Inga täcken är tjocka nog, inga lampor lyser starkt nog.