Kent, 23/11. Vi minns allt under tiden vi inser att vi kommer vara fjorton ett bra tag till, åtminstone i våra klottriga tonårshjärtan. Vi växer aldrig upp.
Det gör inget att jag skak-hopp-skak-hoppade så till den milda grad att min vrist är ungefär lika smal och rörlig som en havssköldpadda med ledgångsreumatism. Det gör inget alls.
Jag nöjer mig med att benämna dagen som slö. (tack ni underbara trettonårsgangsters som drar igång smatterbanden och smällarna klockan sju i svinottan, på Annas gård. Love ya. Under några hemska, nervösa sekunder trodde jag att det var lokal uppgörelse mellan våra lokala kickers-gang med tillhörande skottlossning därute, men insåg snart att det var fyrverkeri på G. Jag somnade om och vaknade tryggt klockan elva.)
För övrigt fick jag just reda på att min lillasyster precis som jag lever ett hemligt liv som internetpoet. Jag blev sentimental. Det kanske är här våra karaktärer möts; på poeter.se. Det är inte utan att jag blir kall i magen när jag tänker på hur jävla begåvad ungen är och jag inte ens ser det, utan bara sitter och tycker att jag är svår och djup samtidigt som jag flashar mina senaste dikter med ett lidande ansiktsuttryck. Under tiden har hon bara helt sådär gått och dolt att hon är nya, jag vet inte, typ Navid Modiri. Skärpning på oss båda. Hon måste fortsätta skriva. En dag serru så blir det något med sånt där. Något fint på riktigt, finare än att ha pretto-betyg från en nv-linje. När jag är ensam pluggis kommer hon att sitta och smutta vin med Regina Spektor. Ouch.
Love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar