With friends like you who need friends?

Himlen därute är blå. Mörkt blåsvart och ful och regntung och jag vet inte hur det är meningen att man ska kunna känna pepp what so ever en onsdagseftermiddag i november. Jag har under några dagar känt ett omättligt behov av Wes Anderson-filmer och bestämde mig för att se Royal Tenenbaums igår eftersom min pappa med kollen hade sagt att ja ja, den har vi. Nej.

Jag blev oresonligt gråtfärdig när jag insåg att pappa hade blandat ihop den med Rushmore som inte alls är lika bra. Jag funderade på allvar på att ringa till hans jobb och skrika i luren eller krypa in under sängen och gråta, men jag orkade inte resa mig ur soffan så det blev inte så.

Hur kan man blanda ihop Royal Tenenbaums med Rushmore?

Segt

Trött på att skriva halvsega inlägg som aldrig lyfter från papperet.
Trött på söndagsoro.

Men mest av allt är jag trött på mitt hår. Nu har jag sett ut som Dregen i två år. Palla svart hår länge, jag funderar på att göra något radikalt, jag vet inte, blont känns fräscht men vanligt vanligt för vanligt. Hallå, långt svart hår? Burning hot. Naat.

Saker man ser

Kent, 23/11. Vi minns allt under tiden vi inser att vi kommer vara fjorton ett bra tag till, åtminstone i våra klottriga tonårshjärtan. Vi växer aldrig upp.

Det gör inget att jag skak-hopp-skak-hoppade så till den milda grad att min vrist är ungefär lika smal och rörlig som en havssköldpadda med ledgångsreumatism. Det gör inget alls.

Jag nöjer mig med att benämna dagen som slö. (tack ni underbara trettonårsgangsters som drar igång smatterbanden och smällarna klockan sju i svinottan, på Annas gård. Love ya. Under några hemska, nervösa sekunder trodde jag att det var lokal uppgörelse mellan våra lokala kickers-gang med tillhörande skottlossning därute, men insåg snart att det var fyrverkeri på G. Jag somnade om och vaknade tryggt klockan elva.)

För övrigt fick jag just reda på att min lillasyster precis som jag lever ett hemligt liv som internetpoet. Jag blev sentimental. Det kanske är här våra karaktärer möts; på poeter.se. Det är inte utan att jag blir kall i magen när jag tänker på hur jävla begåvad ungen är och jag inte ens ser det, utan bara sitter och tycker att jag är svår och djup samtidigt som jag flashar mina senaste dikter med ett lidande ansiktsuttryck. Under tiden har hon bara helt sådär gått och dolt att hon är nya, jag vet inte, typ Navid Modiri. Skärpning på oss båda. Hon måste fortsätta skriva. En dag serru så blir det något med sånt där. Något fint på riktigt, finare än att ha pretto-betyg från en nv-linje. När jag är ensam pluggis kommer hon att sitta och smutta vin med Regina Spektor. Ouch.

Love.

Från minus till plus

Jag antar att det ska till inget mindre än en naturare för att åstadkomma ovanstående rubrik, men jag har vid det här laget accepterat min lott (eller ja, inte mycket att acceptera eftersom jag själv kryssade i att jag ville gå natur på den blankett som någon gång gavs till mig i nian angående gymnasieval) som en sådan, jag är inte missnöjd på något sätt med det.

Hursomhelst, vad torr jag är. Anyhow. Nu är jag nyklippt. Jag kom hem vid sex från frisören och sedan dess tiden bara sprungit iväg. Hjälp. Jag vet inte vad som hände, men jag kan säga att dagens planer för eftermiddagen var att klippa mig och göra en del matte. Skicklig (eh...) som jag är har jag lyckats med båda till min stora självgodhet. Jag undrar om man kan bli kär i sig själv. Jag är på god väg kan jag säga. Snart är jag lika cool som Robert de Niro.

I guess I should know better when it comes to falling...

Planen som jag kom på för ungefär sex minuter sedan är nästan färdig nu. Sent om natten ska jag fira mig ut genom mitt fönster med hjälp av något á la hopsjavade lakan, landa på marken tyst som en indian, smyga mig bort genom mörkret och slutligen knacka på hemma hos Victoria Bergsman. Väl där kommer jag presentera min storslagna plan som går ut på att vi rymmer hals över huvud någonstans, till någon fin plats långt ifrån verkligheten.

Och så kan hon sjunga Only Yesterday om jag någon gång skulle få svårt att somna om kvällen.

Jag tycker inte jag behöver veta mer om min framtid för tillfället. Det här låter som ambitioner nog. Men ni behöver inte vara ledsna för min skull; jag lovar att skicka vykort varje jul och påsk.

För övrigt är min far ute och svirar såhär i nattens sena timma, uppenbarligen en kväll i partyts tecken. Och de tjatar om att det är så jobbigt att vara tonårsförälder? Jag fnyser åt något så barockt. Nej, bevare mig väl för + 45-åringarna. Där kan vi snacka opålitliga party animals som är ute och dräller nätterna igenom som värsta sortens förbrytare. Bevare mig väl och himmel och pannkaka och kors i taket. Jag är helt genomtrött, genomflummig och regnbågar i ögonen. Måste sova inför morgondagen snart tror jag, och drömma mig igenom allt vad Victoria Bergsman någonsin sjungit. Godnatt.

Allting nytt

Än så länge är det här en mysig, hemlig sida. Som en lägenhet någon köpt under tiden han eller hon håller på att sälja den gamla. Man skulle kunna säga att min förra "lägenhet" var ett fult, opersonligt, övermöblerat och lågprismässigt kyffe. Som ni säker förstår av min eleganta förmåga till slående paralleller syftar jag på min förra blogg indiedependent.blogg.se som man skulle kunna kalla en katastrof från början till slut.

Efter nästan ett halvår tvingades jag inse att html-wtf-LoL-omg-koderna knäckt mig och att jag saknade orken, fantasin, tiden och framförallt den chalmersutbildning som krävdes för att omvandla bloggen från en ful, reklamspäckad low-lifeblogg till vad jag hoppades skulle bli någon skimrande, unikt och personligt. Alla drömmar rasade, jag tog mina ideér och slog ned bopålarna här på blogspot istället.

Jag hoppas att alla mina gamla läsare från blogg.se fortsätter att läsa vad jag skriver här istället, och eftersom jag ännu inte har insett hur man checkar antalet besökare; som vanligt, var sötast och lämna en kommentar. Ni är mysigast i så fall.

Mys.