celestica

Nu har jag gått av jobbet för de här fem dagarna. Gud vet att jag inte är den som brukar skita i allt och gå och lägga mig på sängen mitt på dagen, men idag var det precis helt rätt att göra det. Så obeskrivligt skön är min underbara säng och mina fötter sjunger just nu en psalm som på deras språk handlar om livets ljusa stunder.

På bilden försöker jag att demonstrera tillståndet "mör".

Ikväll ska vi hem till pappa och äta middag och efter det ska jag hem och SOVA! Imorgon kommer jag förhoppningsvis inte vara såhär sjukt trött.

ÖVER OCH UT

Isfot

Termisk chock igen nu när det är varmt och soligt. Dricker litervis med vatten på jobbet och badar fötterna i kallvatten så fort jag kommer hem. Nu känns det lite bättre på jobbet, men vilken tidspress -  hela tiden.

Men nu över till en rolig newz; nu har vi skrivit på kontraktet till lägenheten i Lunden! Inte så mycket mer att säga om det egentligen, bara att det ska bli gött att äntligen flytta hemifrån. Det var det eller mambo till 35 kändes det som. Be right back en annan dag när jobbet inte sugit ur all min livsmust.

Gjord av krita

Oj. Jag har aldrig haft ett jobb där jag känt mig så otillräcklig. Fipplar med katetrar så att kisset skvätter över mina bara underarmar, torkar bajs, bajs, och lite mer bajs. Hela tiden med tanken att jag som ny och inkompetent på den redan underbemannade avdelningen bidrar till att hela arbetssschemat förskjuts med timmar eftersom jag tar på tok för lång tid på mig med varje boende. Jag blir svettig av att trycka bort larmsamtalet från gamlingen två rum bort för att jag redan springer mellan två rum med två sängliggande, nedbajsade och plågade stackars människor och inte hinner med en tredje. Och så jävla förvirrande det är när de andra som jobbat åratal på avdelningen tror att man kan jobba självständigt efter tre dagar. Så arg och besviken och ledsen och frustrerad man blir av att hela tiden känna att man ligger ca femtio steg efter - och att den som betalar priset är den sjuka stackars skröpeln som man inte hinner gå in till.

Och oj, så mycket det känns när den cancersjuka gummans man skriker åt en för att man inte vill ge medicin till hans fru som inte står på signeringslistan. Och att denna man sedan till råga på allt, på något sätt, fått reda på att man pluggar till läkare (åh vad det är värt att hålla käft om det), och sedan under middagen beklagar sig inför alla de andra gamlingarna och högljutt betonar vilken oduglig människa man är - och helt opassande som blivande läkare. Medan jag står framför hela gänget och serverar denna man hans kalvfrikassé med potatismos. Frågar tillkämpat neutralt om han vill ha saft eller lättöl till maten och sväljer gråten i halsen. 

Det som tröstar är i alla fall att jag går hem från arbetet med vetskapen att jag är ledig från det åtskilliga timmar innan jag måste gå dit igen - men mannen till den cancersjuka lilla tanten kan inte gå ifrån sitt liv. På ett sätt är det klart att han är frustrerad och maktlös inför situationen han befinner sig i och att det här antagligen är en extremt ofödelaktig sida av hans sammansatta personlighet - men hur mycket jag än försöker att inte ta åt mig gör ändå orden så jävla ont. Jag vet exakt hur dålig jag är på det här jobbet och det svider verkligen när att få det uppkört i ansiktet. 

Hemma gråter jag ut någon liter snor och tycker episkt synd om mig själv. Sedan kommer CF och vi springer runt åttan. När jag kommer hem känns det nästan okej igen, det hela.

Sista semesterdagen

Ja, imorgon börjar jag jobba. De flesta människor som sommarjobbar är förnuftiga och jobbar i början av sommarlovet. Finns faktiskt nästan bara fördelar med det nu när jag tänker efter. Till exempel slipper man vara pank och bli successivt mer och mer nervös ju närmre jobbets start man kommer.

För jag är faktiskt ganska nervös. Det är första gången som jag jobbar inom vården, undtantaget för två somrar sedan då jag var någon sorts ferierarbetare/praktikant/allt i allo på en allmänpsykiatrisk avdelning på Östra. Kommer garanterat skada/kränka någon första dagen på jobbet.Får hoppas att allting går bra. I vilket fall så kan jag glädjas åt en sovmorgon första dagen, börjar inte förrän klockan 12. Göttimoz.

Dagens lunch

Måste bara göra det. Berätta om dagens lunch. Så god, så lyxig -  så bortskämd jag är, hamma-hos mamma-boende lilla jag. Kokta rödbetor med knaperstekt (kalkon)bacon, toppad med fetaost och oliver. Allt detta på ett litet salladstäcke. Åh vad obeskrivligt jävligt det blir att flytta hemifrån... 

Nu ska jag snart ge mig ut på en lite längre jogg och ta en omväg förbi Lennys jobb vid Delsjön and drop by for a coffee, förhoppningsvis gratis. Annars blir det vatten, med krydda av delsöluft. Har aldrig varit såhär pank i hela mitt liv faktiskt. Tur att jag börjar jobba på torsdag. Det blir mindre smärtsamt att ta farväl av semestern med tanken i bakhuvudet att jag tjänar ihop pengar för att ÖVERLEVA. Annars är jag en lat typ som hatar att jobba. Har ingen inneboende iver att tjäna pengar överhuvudtaget - kan bero på att jag är så snål att det inte spelar någon roll hur fattig jag än är...

Bildkavalkad

 Blodiga ben efter alla moskitbett

Det huvudlösa monstret!!

Väl valda delar från resans bildskörd. Jag hade nästan glömt hur kul det var att fota - det var säkert fyra år sedan jag gjorde en fotoutflykt. Det är väldigt tråkigt för jag känner att jag kommit bort från det ganska mycket, och det är alltid motigt att komma igång efter ett så långt uppehåll. Hoppas att det dyker upp mer tid framöver för det! Vardagen under terminerna är ungefär lika kreativa som en fiskmås i livsleda.

Igår var vi på middag hos S och K, vilket var trevligt. Lite för trevligt känner jag idag i huvudet... Ikväll ska jag alltså bara slappa! Imorgon står träning på schemat, och tanken är någon typ av intervallpass i Skatås med CF. Hoppas jag orkar ta ut mig lika ordentligt som förra träningen, det var så skönt att det för en gångs skull gick att verkligen trycka på utan att orken sinade med en gång!

So long, alla mina fem fyra läsare plus pappa!

Tillbaka i Göttlabörg

För en halvtimme sedan kom jag hem från Kristinehamn. Jag tog med CF dit på en tredagarstripp på grund av en patriotisk ambition att visa upp mitt ursprung och kan se tillbaka på tre mysiga men utmattande dagar. Jag blir alltid tagen på sängen av 76-åringars outtömliga energi. 
"Hoppas det inte blir sån utflyktshysteri som det brukar bli ibland", sa jag försynt innan vi åkte upp. Hoppas går ju, men verkligheten fungerar inte på det sättet. Men jag ska inte klaga, jag kan bara hoppas att jag själv blir lika energisk när jag blir äldre! 


Fredagen blev en tuff  och rå skogsdag. På morgonen tog vi bilen ut till orienteringsklubbens terrängspår (men utan 76-åring) och sprang en bana som var lite som att åka mountainbike, utan mountainbike. Det enda jag saknade var att något vilt djur kastade sig ut på stigen, för det kändes verkligen som om det skulle kunna ha hänt. Mer av detta kom nämligen senare, för på eftermiddagen åkte vi med mormors boyfriend ut i skogen för att vandra. Det var en hård kamp mot allehanda vilda djur, men mest av allt en kamp mot mygg, knott, sländor och bromsar. Blodet rann nedför våra uttröttade ben när vi dödade myggen med våra bara händer. Vi såg även rester av strimlad mås, och död orm med avbitet huvud. Även exotisk vildorkidé sågs och fotograferades. 


Lördagen var som tur var mer stillsam och vi gick på konstmuseum istället. Skönt. Skogen är nämligen en speciell plats som kräver mod, uthållighet och en bra matsäck. Nu sitter jag i soffan och tar igen mig. Bilder på alla våra äventyr kommer inom kort. Hoppas ni kan hålla er!!

Renskav

Renskav. Ja, det är nog det svenska språkets äckligaste ord. Vid närmare eftertanke finns det en hel uppsjö med äckliga ord; vagel, körtel och gredelin till exempel. Men renskav låter som en skavd ren - en ren med skoskav. Och så tänker jag ju såklart på hur det skulle se ut som en ren hade skoskav. Usch.


Fick nämligen brutalt skoskav av mina nya skor. Jag visste hela tiden att hela idén med sko-shopping var värdelös. Ska ALDRIG mer köpa skor. Nej, tacka vet jag rejäla, praktiska och robusta saker man kan köpa, som uppblåsbara galgar och örngott. Det köpte jag idag inför vår flytt och det kändes mycket bättre att gå runt på stan och svänga med en Järnia-påse; mycket mer macho och vuxet.


Now for the serious talk. Trots att hösten antagligen kommer att bli lika stressig, frustrerande och slitsam som alla andra terminer är, ser jag ändå faktiskt fram emot den nu. Att få bo hemifrån, ta hand om sig själv och komma in i anatomikursen lite mer än vad jag gjorde de tre sista, flämtande, utbrända veckorna innan sommarlovet i slutet på maj känns spänande och utmanande. Vem vet, livet har lärt mig att det räcker med ungefär fyra föreläsningar innan man vill ha sommarlov igen, men den dagen den sorgen. Nu, idag, känns det faktiskt bra. Jag hoppas att det kommer att göra det sen med.


Över och ut