inglourious...

Vet inte vad det är som gör att jag gång på gång faller som berlinmuren så fort Tarantino kommer upp med något nytt. Vad ska man säga? Basterds är inte riktigt som de andra filmerna signerade Quentin T. Det känns som om det finns en gnutta extra av något i den här, vad vet jag dock inte. En extra nyans, en till bonusdimension. Vad jag än hade för svag punkt i min filmsjäl , hur svårhittad den än var, så har den fått sig ett sting av ännu en vriden, knäpp och genialisk film.
Quentin är fan bananas, himmel och pannkaka vilket geni.

when did I grow up really?

Wops. Det är dags igen. Söndag, men inte vilken söndag som helst - utan söndagen med stort S; den hårdaste av dem alla. Sommarlovets sista söndag. Det hade kunnat kännas betüdlich värre. Men ack, sovmorgnarna... imorgon är det väckning 07.00. Jag går mot mitt sista gymnasieår helt plötsligt, känslan är som vaniljglass med kaviar - söt och ljuv men med en hint av fiskägg. Söndagkvällen räddas med följande låtar signerade Radiohead

Worrywort
Lucky
Talk Show Host

och bildredigering. Älskar fotografier, ibland. Hittade en mapp i datorn märkt diabilder och blev lite glad. Gamla repiga saker från sjuttiotalet.

no. 2

"in this world of wisdom
noone really ever has a clue"

-
inatt hade jag en märklig dröm som gick ut på att jag var i christiania, eller var det hisingen (?), och skulle "visa danskarna hur man rökte braj". jag misslyckades (ganska brutalt) i drömmen och höll på att bli rökförgiftad. det var dramatiskt. jag fick andnöd, och kippade efter luft på samma sätt som en insjöfisk med för högt BMI flexar gälarna, och vaknade på morgonens kvist av just detta kippande.
det var såklart inte cannabis som ledde till det här. jag var lite förkyld bara.

varning för downer

Istället för att sitta här med sömnbrist och kolla ut på det där jävla regnet hade jag velat vara någon annanstans. Vad man än gör i den här staden verkar allt hamna på samma ställen; allt upprepas, man gör samma saker hela tiden. Samma. Det är kul för stunden men när man ägnar det en extra tanke i efterhand blir man paff. Fast... livet rör sig visserligen framåt. Typ. Kanske.
Jag kom på ett nytt verb i morse när jag satt på blå xprezz; okynnesregna. Det är vad det gör i dessa dagar. Vädret har liksom inget bättre för sig än att regna hela tiden. Och marken blir sur och porös och människorna får huvudvärk och himlen har samma färg som avgaserna från 17 bussen. Det är 17 grader ute, alltid ungfär runt 17 grader. Luftfuktigheten ligger runt 1700 procent. 17.
Jag kanske kräver för mycket. Men ändå, ta mig för fan härifrån.