Hej! Jag är ju sämst på att hosta upp inlägg. Men det är mycket nu. Det händer mycket nu, och mycket av det är väldigt roligt. På sista tiden har jag lagt ned väldigt mycket tid på amanuensprogrammet (min lilla mini-forskning vid sidan av) - undervisat, hållit på med våra försök och nu suttit med en massa papper som ska sorteras. Oh well just den delen kanske inte är den festligaste. Men.
För övrigt känner jag en våg av inspiration. Vet dock inte till vad, men jag känner mig allmänt på gång. Lite hyper.
onsdag 26 mars 2014
fredag 7 mars 2014
Fredag kväll
Hej!
Här kommer ett pretentiöst inlägg men ni får bita ihop.
Fredag kväll igen. Gud så härligt efter en vecka ute på klinik igen, hade nästan glömt bort hur det är att dra på sig vita kläder och traska fram och tillbaka i kulvertarna mellan olika avdelningar. Just nu neurologkurs med två dagar i början av veckan på strokeavdelning och två veckor på en vanlig neurologisk avdelning.
Jag vet inte vad jag ska säga om neurologi egentligen. Det har alltid varit det jag sagt att jag vill jobba med och det jag känt mig mest motiverad att plugga. Och så är det fortfarande, men oj oj oj. Jag förstår alla som ryggar inför det. Diagnoserna är tunga och i många fall fruktansvärda, fruktansvärda, fruktansvärda och efter första dagen på den neurologiska avdelningen kändes det som om jag hade en tung sten mellan lungorna istället för ett hjärta. Gjorde det svårt att andas.
För vissa saker man ser känns som om de aldrig släpper från en på riktigt, och en del sjukdomar kommer man kanske alltid att hata mer än andra. Många av de neurologiska sjukdomarna är just såna. Hjärntumörerna, dessa vidriga, vidriga knölar. Parkinsons sjukdom. Man hatar dem, man är skräckslagen inför dem, men samtiigt finns viljan där att slåss mot dem. Göra vad som går. Usch.
Och perspektiv, kära vänner, det får man. Med ben som bär en framåt i snabb takt, fingrar som kan hantera en penna, ett ansikte som speglar ens känslor utan att stelna i en mask frikopplad från allt vad emotion heter. Tacksam.
Här kommer ett pretentiöst inlägg men ni får bita ihop.
Fredag kväll igen. Gud så härligt efter en vecka ute på klinik igen, hade nästan glömt bort hur det är att dra på sig vita kläder och traska fram och tillbaka i kulvertarna mellan olika avdelningar. Just nu neurologkurs med två dagar i början av veckan på strokeavdelning och två veckor på en vanlig neurologisk avdelning.
Jag vet inte vad jag ska säga om neurologi egentligen. Det har alltid varit det jag sagt att jag vill jobba med och det jag känt mig mest motiverad att plugga. Och så är det fortfarande, men oj oj oj. Jag förstår alla som ryggar inför det. Diagnoserna är tunga och i många fall fruktansvärda, fruktansvärda, fruktansvärda och efter första dagen på den neurologiska avdelningen kändes det som om jag hade en tung sten mellan lungorna istället för ett hjärta. Gjorde det svårt att andas.
För vissa saker man ser känns som om de aldrig släpper från en på riktigt, och en del sjukdomar kommer man kanske alltid att hata mer än andra. Många av de neurologiska sjukdomarna är just såna. Hjärntumörerna, dessa vidriga, vidriga knölar. Parkinsons sjukdom. Man hatar dem, man är skräckslagen inför dem, men samtiigt finns viljan där att slåss mot dem. Göra vad som går. Usch.
Och perspektiv, kära vänner, det får man. Med ben som bär en framåt i snabb takt, fingrar som kan hantera en penna, ett ansikte som speglar ens känslor utan att stelna i en mask frikopplad från allt vad emotion heter. Tacksam.
söndag 23 februari 2014
Nej men hej
Hej. Nu gick det sådär lång tid mellan skrivtillfällena igen. Det kan ha att göra med att de sista månaderna varit ganska kämpiga med flytt, tentaskrivande, muntaplugg och allt allt allt.
Jag tentapluggade mellan jul och den 10 januari (då jag skrev tentan) mer eller mindre konstant. Svåraste tentan jag tragglat mig igenom kan jag säga och jag var vid utgången från tentasalen mer eller mindre beredd på att få göra om den. Nu såhär i efterhand kan jag dock konstatera att det gick otroligt bra trots den extremt negativa magkänslan.
Från tentasalen sprang jag hem och började flyttpacka. Helgen 11-12 januari flyttade jag in i min nya lägenhet. Efter detta följde två veckors praktik i Varberg vilket i klarspråk betyder upp 05.15 ur sängen och hem igen genom dörren runt 18.30. Och under denna tid försökte jag även flytta in mig det sista. När dessa veckor var slut kändes det lite som att braka in i en vägg. I skolan hade vi någon typ av interaktiva gruppdiskussioner om patientfall, vilket ju säkert var bra men som jag brutalt skolkade från. Orken, viljan och lusten att gå dit var helt enkelt lika med noll. Jag sov istället. Tror aldrig jag sovit så mycket i mitt liv. Dagar med sömn. Fast jag tror jag behövde det.
Och nu sitter jag här, med även en avklarad munta i bagaget och med en veckas VÄLBEHÖVD ledighet bakom mig. Imorgon börjar en ny kurs. Jag känner det som om jag är lite pepp igen. Och det börjar bli ljust ute. Om den här tröttheten bara kunde ge vika, men det gör den. Snart.
Jag tentapluggade mellan jul och den 10 januari (då jag skrev tentan) mer eller mindre konstant. Svåraste tentan jag tragglat mig igenom kan jag säga och jag var vid utgången från tentasalen mer eller mindre beredd på att få göra om den. Nu såhär i efterhand kan jag dock konstatera att det gick otroligt bra trots den extremt negativa magkänslan.
Från tentasalen sprang jag hem och började flyttpacka. Helgen 11-12 januari flyttade jag in i min nya lägenhet. Efter detta följde två veckors praktik i Varberg vilket i klarspråk betyder upp 05.15 ur sängen och hem igen genom dörren runt 18.30. Och under denna tid försökte jag även flytta in mig det sista. När dessa veckor var slut kändes det lite som att braka in i en vägg. I skolan hade vi någon typ av interaktiva gruppdiskussioner om patientfall, vilket ju säkert var bra men som jag brutalt skolkade från. Orken, viljan och lusten att gå dit var helt enkelt lika med noll. Jag sov istället. Tror aldrig jag sovit så mycket i mitt liv. Dagar med sömn. Fast jag tror jag behövde det.
Och nu sitter jag här, med även en avklarad munta i bagaget och med en veckas VÄLBEHÖVD ledighet bakom mig. Imorgon börjar en ny kurs. Jag känner det som om jag är lite pepp igen. Och det börjar bli ljust ute. Om den här tröttheten bara kunde ge vika, men det gör den. Snart.
fredag 3 januari 2014
Pluggis
Sitter och snörvlar, hostar och försöker disciplinera mig själv till att nöta in ännu lite mer kardiologi, ännu lite mer akutmedicin, änn lite mer av allt. Jag har typ tentapluggat sedan 20 december och är hjärtligt trött på det. En vecka kvar och det är då alla lägger i den sista växeln och spurtar av satan. I ungefär samma veva kommer mjölksyran ikapp mig och jag lägger ner mindre och mindre tid för att typ två dagar innan bli apatisk och skita i allt. På något sätt brukar det lösa sig ändå och jag hoppas att det blir så den här gången också.
Men allt är inte bara segt. Idag har jag i hämtat ut nycklarna till min nya lägenhet. Ja, ni hör ju själva. Min. Nya. Lägenhet. En lägenhet som jag och jag själv står på kontraktet för och mina ord är lag. Lag och inget annat. Jag och min far ska köra dit en dammsugare ikväll. Enorm spänning.
Waaaaaa!!!!
Men allt är inte bara segt. Idag har jag i hämtat ut nycklarna till min nya lägenhet. Ja, ni hör ju själva. Min. Nya. Lägenhet. En lägenhet som jag och jag själv står på kontraktet för och mina ord är lag. Lag och inget annat. Jag och min far ska köra dit en dammsugare ikväll. Enorm spänning.
Waaaaaa!!!!
måndag 23 december 2013
Uppetvättarkväll
Idag, dan före dopparedan, kände jag att det var dags att ta tag i de två yppiga tvättkorgarna som likt monoliter från forntiden tronat i vårt sovrum under en längre tid. Jag tror jag kört sju maskiner nu men ändå är jag igenom typ två tredjedelar. Känner mig som en svettig fängelsetvättare när jag spattar runt nere i kulverten. Det blir inte bättre av att det antagligen spökar i källaren heller. Skiter i skiten snart, för kl 20.30 ska jag gå hem till mamma och äta kalkonsmörgås med senap.
På tal om smörgås och mat så har jag den här terminen utvecklat en ängels tolerans mot lågt blodsocker. Jag tror att det beror på långa eftermiddagar på diverse sjukhus med endast kaffe att tillgå. I Varberg åt jag lunch tolv, slutade på avdelningen fyra, och skulle infinna mig på akuten fyra (hehe huvudet på skaft där schemaläggarn!). No time fo mellanmål. Hemma vid köksbordet i Göteborg klockan 22 för middag. Dvs tio timmar utan MAT. Detta ett brott mot mina skalmannamässiga rutiner som i så många år fått stå orörda. Fråga mig icke hur det kommit sig att jag inte börjat grina under dessa dagar.
Men imorgon är det jul i alla fall. Och till nyår ska jag ha nyårslöften. Dessa får ni reda på i sinom tid. Nu ska jag ladda för lite tvättstuga igen.
fredag 13 december 2013
Jag återupplivar bloggy
Nu är det lucia och ca tre månader sedan jag sist uppdaterade. Det är tre månader som har gått omväxlande rasande snabbt och helt extremt otroligt sakta. Timmarna går långsamt men åren går fort som di gamle säger. Varför har jag då inte skrivit någonting här? Till det har jag inte riktigt någon bra förklaring annat än att jag, när jag kommer hem från skolan, för det mesta 1) har en del plögg som ska köttas, 2) är trött som en sengångare efter en morgonjogg (det är inget som sengångare gör men när de väl tvingas till det är resultatet en förbluffande seghet) eller 3) TRÄNAR.
Nu märker jag att det finns en ton av bitterhet här. Det är inte helt riktigt. Det har varit en kul termin etc men jag orkar inte riktigt använda den här bloggen till att fördjupa mig ännu mer i det som tar typ 90% av min vakna tid i anspråk. Jag tänker lägga fokus på annat.
Vad händer annars då i livet mitt? Några större drag:
- Det är nästan jul. Jag har köpt 4 minus 4 julklappar minus en födelsedagspresent vilket genererar en differens på -1.
- Jag har ytteröreinflammation med typ abscess på halsen. Kommer den att rinna ned längs carotisskidan? Vi får se. Hade det här inträffat i T5 (infektionseran, TBE-vaccinering, andlös skräck för små sår, fästingbett, huvudvärk, etc) hade jag med största sannolikhet suttit och torrhulkat på akuten nu, avvaktandes en nära förestående död. Men minnet är kort och nu är jag istället rädd för njursvikt eftersom vi hade njur-vecka förra veckan.
- Jag planerar inför en flytt. Är på det hela taget mycket pepp. Första inköpsprion är gardiner och en soffa vilket jag vill finansiera genom att vara försöksperson i en studie. Detta kanske innebär tre lumbalpunktioner för min del. Det är jag som blir punkterad alltså.
- Ikväll (fredagkväll ska jag städa kök + sovrum).
- Jag dricker saffranste för att ladda inför detta. Lite rökig smak.
- Sköter en pelargon. Emma. För tillfället gäller vintervila i skafferiet, men jag ser fram emot att plantera om henne i vår. Min lilla tjej!
Nu ska jag dricka upp mitt te. Och sen städa. Au revoir.
Nu märker jag att det finns en ton av bitterhet här. Det är inte helt riktigt. Det har varit en kul termin etc men jag orkar inte riktigt använda den här bloggen till att fördjupa mig ännu mer i det som tar typ 90% av min vakna tid i anspråk. Jag tänker lägga fokus på annat.
Vad händer annars då i livet mitt? Några större drag:
- Det är nästan jul. Jag har köpt 4 minus 4 julklappar minus en födelsedagspresent vilket genererar en differens på -1.
- Jag har ytteröreinflammation med typ abscess på halsen. Kommer den att rinna ned längs carotisskidan? Vi får se. Hade det här inträffat i T5 (infektionseran, TBE-vaccinering, andlös skräck för små sår, fästingbett, huvudvärk, etc) hade jag med största sannolikhet suttit och torrhulkat på akuten nu, avvaktandes en nära förestående död. Men minnet är kort och nu är jag istället rädd för njursvikt eftersom vi hade njur-vecka förra veckan.
- Jag planerar inför en flytt. Är på det hela taget mycket pepp. Första inköpsprion är gardiner och en soffa vilket jag vill finansiera genom att vara försöksperson i en studie. Detta kanske innebär tre lumbalpunktioner för min del. Det är jag som blir punkterad alltså.
- Ikväll (fredagkväll ska jag städa kök + sovrum).
- Jag dricker saffranste för att ladda inför detta. Lite rökig smak.
- Sköter en pelargon. Emma. För tillfället gäller vintervila i skafferiet, men jag ser fram emot att plantera om henne i vår. Min lilla tjej!
Nu ska jag dricka upp mitt te. Och sen städa. Au revoir.
söndag 15 september 2013
Jag är en fattig bonddräng
Ja, det är jag. Insåg att jag efter imorgon, då jag köpt min Klinisk Kemi-bok, kommer att ha nätta 103 kronor på kontot. CSN om tio dagar. Tio dagar på denna summa, kommer att bli en givande inblick i hur det är att tillhöra den där fraktionen av personer i världen som lever på en dollar om dagen. Fast jag ska inte klaga eftersom det finns pengar på matkontot i alla fall. Men det är satans gnidet att en kursbok ska kosta runt tusenlappen. Förstår egentligen inte hur det kan vara tillåtet. Känner mig som en proletär.
Ja nåväl, reumatologiveckan förflöt som den skulle, förutom viss bristfällig handledning på sjukhuset i regionen. När vi kom till vår placering första dagen behagade ej överläkaren komma och hälsa på oss, och jag fick i brist på annat hasa efter en måttligt (läs superirriterad) läkare som blev alldeles otålig när jag ville klämma ledstatus.
Andra dagen däremot, då var det action. Nyss nämnda överläkare insåg antagligen att jag låg minus på inlärnings/prestationskontot och deklarerade att jag hade en kvart med hennes patient innan hon tog över. Och när jag var klar med anamnes, medicingenomgång och ledstatus var det bara att sätta sig och diktera. Inte visste väl hon att jag icke dikterat förut i mitt korta liv, arma dam. Men en timmes skrämt mummel och stakande i diktafonen var det gjort i alla fall. Pangbom.
Förut genomförde jag ett otroligt tråkigt fast ändå rätt gött träningspass. Orkar ej förklara vad det var, men det gick ut på att springa upprepade varv runt grusplanen på Nya Lundenskolan. Fantasi, mina vänner.
Ja nåväl, reumatologiveckan förflöt som den skulle, förutom viss bristfällig handledning på sjukhuset i regionen. När vi kom till vår placering första dagen behagade ej överläkaren komma och hälsa på oss, och jag fick i brist på annat hasa efter en måttligt (läs superirriterad) läkare som blev alldeles otålig när jag ville klämma ledstatus.
Andra dagen däremot, då var det action. Nyss nämnda överläkare insåg antagligen att jag låg minus på inlärnings/prestationskontot och deklarerade att jag hade en kvart med hennes patient innan hon tog över. Och när jag var klar med anamnes, medicingenomgång och ledstatus var det bara att sätta sig och diktera. Inte visste väl hon att jag icke dikterat förut i mitt korta liv, arma dam. Men en timmes skrämt mummel och stakande i diktafonen var det gjort i alla fall. Pangbom.
Förut genomförde jag ett otroligt tråkigt fast ändå rätt gött träningspass. Orkar ej förklara vad det var, men det gick ut på att springa upprepade varv runt grusplanen på Nya Lundenskolan. Fantasi, mina vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
